Vilken vecka! Har drabbats av en inflammation i en ankel/vrist och har därför varit tvungen att plocka fram mina gamla kryck-käppar för att klara av att ta mig fram. Smärtan är olidlig och jag kan - trots käpparna - bara gå med små, små myrsteg. Det är också i sådana här situationer som jag inser hur oförskämda svenska folket är, hur självupptagna vi svenskar kan vara och också totalt ohjälpsamma av ren och skär lathet.

Detta fick jag bittert erfara på väg hem från arbetet i onsdags. Lämnade kontoret på eftermiddagen för hemfärd. Små, små myrsteg till busshållplatsen. En skärande och skarp smärta i vristen vid varje steg. Väskan hängande tvärs över bröstet då jag hade en kryck-käpp i vardera hand. Kommer efter mycket om och men (flera vilopauser) fram till hållplatsen. Kliver försiktigt på bussen och famlar med käppar och busskort för att kortläsaren ska avge ett litet grönt ljus och ett pip. Detta mitt framför busschauffören. Går med mina myrsteg längs mittgången. Fullsatt buss. Alla låtsas titta ut genom fönstret. Någon som erbjuder mig sin plats? Svar; UP MY A*S!! Ställer mig därför i mittgången med käpparna i ena handen och håller mig i en stång. Chaffisen kick-startar och det skär av smärta i vristen. Sen följer 10 minuter av en kraftigt krängande buss, tvära inbromsningar och nya kick-starter. Fortfarande ingen som erbjuder mig en plats trots att de måste ha sett att jag led.

Framme vid Frösundavik kliver jag av på darrande och värkande ben för att byta buss. Vid hållplatsen finns en bänk ockuperad av tre personer i 30-årsåldern. Samtliga såg friska och pigga ut. Någon som lämnar sin plats åt en person med käppar? Svar; UP MY A*S!! Får vänta i tio minuter på nästa buss. Kliver på denna. Samma procedur där jag famlar med käppar och kort. Även denna gång mitt framför chaffisen. En kvinnlig sådan! Börjar sakta gå med myrsteg längs mittgången och *jippie* denna buss är halvtom och det finns sittplatser. Men precis som jag ska till att sakta och försiktigt sätta mig på ett ledigt säte så kick-startar chaffisen. Jag är totalt oförberedd och med en käpp i vardera hand har jag ingen stång eller säte att hålla mig i. För att inte tappa balansen tvingas jag därför parera med ena foten, samma fot som sitter ihop med min onda vrist. Den smärta som uppstår är så kraftig att jag tappar käpparna och i ren panik grabbar jag tag i en stång. Tror ni någon reste på sig för att hjälpa mig att plocka upp käpparna? Svar; UP MY A*S!!

Lyckas dock samla ihop mig själv och käppar och sätter mig med tårar brännandes innanför ögonlocken. Under resan hem bultar och värker det i vristen. Väl hemma och ståendes i hallen kom så tårarna. Det är också i sådana här stunder som jag så väl förstår sambon och hur chockskadad han blev under sitt första år i Sverige. Var och varannan dag kom han hem alldeles rasande, slängde upp ytterdörren, stampade in i hallen, dängde igen ytterdörren och vrålade "- What's wrong with you people in Sweden?"

Då hade alltid något av följande hänt;

• Han hade fått en dörr rakt i nyllet. Ty i Sverige går man genom tunnelbanans svängdörrar och bara släpper dörren utan att kolla om någon kommer alldeles bakom. Sambon var i början naiv och tog för givet att personen framför skulle hålla upp dörren. Det tog några "dörrar-i-nyllet-händelser" innan han lärde sig.

•  Någon hade kört på honom i matvaruaffären med sin kundvagn utan att be om ursäkt eller ens noterat att sambon utstötte ett AJ när kundvagnen drog in i hans smalben. Ty i Sverige drabbas alla av tunnelseende i affären och varken ser eller hör något utanför tunneln.

• Någon hade loskat mitt framför fötterna på honom där han stod och väntade på bussen. En loska som bara var några centimeter från att landa på hans skor. Ty i Sverige loskar folk hej vilt och okontrollerat. Jag hoppas att någon av dem en dag loskar i motvind....!

Det är därför det är en ren fröjd att då och då åka till England och få uppleva lite artighet och hjälpsamhet. Ty i England;

• Ber folk alltid om ursäkt om man råkar stöta ihop/gå in i varandra på trottoaren, i affären, på tunnelbanan eller var som helst.

• Erbjuder människor alltid sin sittplats till den som uppenbarligen behöver den bättre.

• Erbjuder människor öht alltid sin hjälp i alla möjliga och omöjliga situationer. Testa t ex att ställa dig på en trottoar i London med en karta. Studera kartan, titta dig runt omkring, studera kartan igen. Det tar max trettio sekunder så står där en hjälpsam britt och frågar artigt och glatt " - Do you need help to find the way, Miss?"

Så är allt bättre i England? Nej, för farao. Långt ifrån! Det landet har definitivt ett och annat på sitt samvete MEN i England behöver man åtminstonde aldrig oroa sig för att få en dörr rakt i nyllet.