Lördag kväll hos "lustiga familjen" och vi gör det vanliga vilket betyder att sönerna donar med sitt, sambon jobbar hemifrån (människan jobbar lite för mycket) och jag slösurfar och undrar varför man bara får två träffar när man söker på "pillar bag". Heter det inte pillar bag?

Förutom att sambon sitter framför datorn så slipar han samtidigt knivar. Ja, han håller på att flytta en server och en massa filer och då blir det lite dödtid när datorn arbetar och tuggar på. Då plockar han upp en av köksknivarna och sitter där och drar kniven fram och tilbaka mot slipstenen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.....! Det ljud som uppstår får håret att resa sig i nacken av obehag. Men jag har inte hjärta att be honom sluta, alla har vi våra egna sätt att koppla av på.

I övrigt har dagen gått sin gilla gång. Fick en smärre chock idag dock. Kände ett hysterisk sug efter levergryta vilket brukar betyda att jag fått i mig för lite järn. Störtade ner till La Ica och gissa vad, INGEN KALVLEVER. Stoppade en expedit och frågade om de inte hade någon kalvlever. Svaret jag fick var att "Nej, det har vi slutat med för ingen köper det längre!" Jag; "VAAAAAAAAAA!??"   

Suck, jag blir så trött. Lever är fin-fin mat. Superbilligt, supernyttigt och supergott. De flesta ser illamående ut om man nämner lever men de har inte ätit min mammas levergryta. Det de tänker på är skolkökets leverbiffar som både såg ut och smakade som skosulor. Under hela min uppväxt åt vi ofta mammas levergryta av ovan fetmarkerade orsaker. Vi ungar jublade varje gång det var levergryta till middag. Med tanke på folks reaktioner när jag berättar detta så kan min familj med undertecknad, föräldrar och syskon tydligen placeras in under kategorin "vrickade familjen".

Recept på Mors levergryta vilket är det receptet jag kör på.

Lägg levern (kalvlever eller ungnötslever) i en skål med vatten eller mjölk. Detta drar ut blodet och levern får en mildare smak. Putsa bort hinnor med en vass kniv och skär levern i lagom stora bitar (2x2 cm). Vänd dessa i vetemjöl. Bryn levern i smör i en stekgryta. Ha i färska delade champinjoner. Salta och peppra. Slå på en trea vispgrädde och låt det hela puttra ett tag. Det är även gott att ha i stekt bacon. Servera med ris eller potatis och lingonsylt, gröna ärtor eller en vitkålssallad.

Förresten kan man göra annat med levern också om man nu inte vill äta den själv. Pappa gjorde alltid eget hundgodis av nötlever till våra hundar.

Pappas hundgodis

Köp vanlig nötlever. Skär upp det i små bitar. Lägg ut bitarna på en plåt med bakplåtspapper och torka det i ugnen på 100 grader i ca 40 minuter. Beroende på om du vill ha levergodiset knaprigt eller lite mjukare så varierar du i minuter. Förvara godiset i en tättslutande burk i kylskåpet.

Nej, nu ska jag återgå till mitt slösurfande för det är  ialla fall ingen ordning på någonting nuförtiden, som t ex att kulkorven har puttat bort kalvlevern från kyldiskarna. Baaah!

Ha en fortsatt trevlig helg.

Fortsätter med en hyllning till min sambos mamma W.

Som jag skrev i det tidigare inlägget föddes hon i England på gränsen till Wales med Walesiska föräldrar. Storbritannien är rätt rolig på så sätt att man var och är fortfarande, mycket förtjusta i lokalt anordnade sångtävlingar för amatörer där man kan gå vidare till nationella och internationella finaler, dito Karaoketävlingar och för att inte tala om alla tävlingsdansare (ni vet, typ "Lets Dance") där Blackpool i England är dit alla tävlingsdansare vill åka. Jag vet inte om jag borde skriva detta (så jag gör det på engelska) men min sambo "was conceived" i Blackpool.

Nåväl, gillar man allt ovanstående, dvs Storbritannien och kusten längs England och Wales med alla dessa små fiskestäder som förvandlats till en enda mecka av sångtävlingar, karuseller, popcorn-automater, snabbmatsrestauranger, flipperspel och dylikt, ja då kanske man uppskattar nedanstående klipp. Här skulle min sambos mamma skattat men sagt att hon hellre tog en "Gin och Tonic" på den lokala puben men samtidigt tror jag att hon också skulle ha skrattat pga igenkänningskomiken.

Nedanstående klipp och dess handling ska jag försöka sammanfatta lite kort;

Det är det Walesiska gifta paret som på sin fritid deltar i lokalt anordnade sångtävlingar eller karaoketävlingar. Hon arbetar på en av alla dessa små nöjesställen med flipperspel och dylikt. I inledningen ser vi Robin Gibbs, en av bröderna i "The Bee Gees" som köper spelmarker eller någon biljett av henne. Varför han dyker upp i sketchen är för att det Walesiska paret senare tävlar med låten "Islands in the stream". Låten blev förvisso en monsterhit med Dolly Parton och Kenny Rogers men det var Bee Gees som skrev den.

Nåväl, därefter dyker maken upp vid sin hustrus "lilla" arbetsplats och berättar glädjestrålande och exalterat att de två har blivit utvalda att representera Wales i "Karaoke world championship" som hålls (och håll i er nu) i Las Vegas, United States of America.

Det nästa man ser i sketchen är det Walesiska paret som med en hyrbil kör genom Nevadaöknen på väg till Las Vegas. Bilen dör mitt ute i öknen men gissa vem som kommer till undsättning!? Jo (trumvirvel) Sir Tom Jones. Och var är Tom Jones ifrån om inte Wales och var spelade/spelar alltid Tom Jones? Jo, i Las Vegas såklart.

 Det Walesiska paret får lift därför att (visar det sig) hustrun och Tom Jones har en "historia", dvs typ 20 år tidigare var de ett par (obs, påhittat för sketchen såklart).

Väl på plats i Vegas så går det sisådär när paret äntrar scenen och börjar sjunga. Självklart sjunger de just "Islands in the stream" (se Robin Gibbs och Bee Gees ovan) men juryn ser måttligt roade ut tills.........voila, Sir Tom Jones plötsligt dyker upp och tar tag i micken och brister ut i skönsång med sin karakteristiska "pipa" (och här får åtminstonde jag ståpäls).

Hela klippet avslutas med Tom Jones och det Walesiska paret som glider genom Nevadaöknen i Tom Jones' limousine och på radion spelas en - för några år sedan - omåttligt populär låt. Gängets analys runt låttexten är precis pricken över i:et i sketchen.

Från det i Storbritannien omåttligt populära programmet "Comic Relief". I rollerna ser vi Vannessa Jenkins och Bryn West samt Sir Tom Jones and Robin Gibb vilka  spelar sig själva.

Obs, glöm inte att förstora klippet genom att klicka på pilarna och PS! Det är inte sååå svårt att förstå den Walesiska dialekten.

http://www.youtube.com/watch?v=RAE1YyDm66A

Min sambo brukar alltid säga att jag skulle ha tyckt väldigt mycket om hans mamma. Min sambos mamma avled tyvärr tre år innan jag och min sambo M träffades men sambon har berättat mycket om henne. Låt oss kalla henne W.

W föddes i England, alldeles vid gränsen till Wales men båda hennes föräldrar var från Wales, dock inflyttade till England precis över gränsen som så många andra från Wales gjorde då det fanns bättre med arbetstillfällen i England.

W hade en underbar humor; lite barsk, ironisk, cynisk och nästan lite chockerande ibland. Jag har hört så många historier om vad W var med om, hur hon reagerade i olika situationer och vad hon sa. Som ett par exempel:

När min sambo var en 4-5 år gammal gjorde han det som så många barn gör, dvs tittade på TV och satt alldeles för nära TV'n. Hur många av oss har som barn inte fått hör av våra föräldrar att man inte ska sitta för nära TV'n? Om man gör det kan man tydligen förstöra ögonen eller t om bli blind. Nåväl, samma sak fick engelska ungar höra och också min sambo. Hans mor sa alltid; "- Sitt inte för nära TV'n, du kan bli blind".

En morgon vaknade M och kunde inte öppna ögonen. Vad han inte förstod (han var bara 4-5 år gammal) var att han hade drabbats av en ögoninfektion med var som hade "kläggat igen" ögonen". Han famlade sig ner för trappen och lyckades ta sig ut i köket där hans mamma stod och gjorde frukost. M tjöt högt; "- mamma, jag kan inte öppna ögonen". W - som var en absolut stencool person och mamma - fortsatte att röra runt bland ägg, bacon och tomater och sa lugnt "- I told you you could go blind".

M gav naturligtvist upp ett illskrik av fasa.   

Det andra exemplet är när W, tillsammans med sina barn (varav den yngsta var min sambo) flyttade in i ett hus på Theater Street i Warwick. Det här var i slutet på 60-talet och min sambo var väl en 6-7 år gammal. Huset hade en liten trädgård där det växte ett stort träd. W sa då till till min sambo M att hon inte ville veta av att han klättrade i trädet (detta var mest för att trädet var ganska skabbigt och kanske skulle knäckas under M's tyngd). Tror ni en 6-7-åring lyssnar? M klättrade såklart och ramlade ner från trädet (såklart) och slog sig rejält med skrubbsår, rivsår och stukade handleder och jag vet inte vad.

Han tog sig stortjutande in i huset och med tårarna sprutandes skrek han högt att han hade ramlat ner från trädet och slagit sig.

W - som den stencoola person hon var - tittade på honom och sa lugnt "- I told you not to climb the tree".

Sen plåstrade hon naturligvist om M men poängen är att jag gillar den inställning hon hade till barnuppfostran och hennes cyniska humor (som uppstår i situationen), dvs "klarar du inte av att lyssna och följa en väldigt enkel instruktion/uppmaning, så vill jag inte höra något 'djefwla' gnäll."

Hurra för människor som W.

PS! Ska strax lägga ut en fortsättning på ovanstående, en Del 2.

Förbereder mig både mentalt och praktiskt. Mina kritstrecksrandiga byxor är pressade. Jag kallar de för gabardinbyxor vilket min lilla pappa tycker är hysteriskt roligt. Själv påtvingades han gabardinbyxor i tonåren och förstår inte varför jag är så förtjust i mina. Vidare, en ljusblå välstruken skjorta samt den absolut sötaste lilla stickade väst ni kan tänka er. Eller kanske man ska kalla den för ärmlös stickad top? Den har inga knappar och dras därmed över huvudet. Nåväl, den är figurstickad, lite kortare modell och har en stor virkad blomma på axeln. Ursöt!

Att jag för övrigt beter mig som en lallande fåne hör inte hit. Att alla andra i familjen också beter sig som lallande fånar hör heller inte hit men jag kan nämna en sympatinervös hälft som dundrade in i sovrummet klockan 06.45 i morse och hojtade;

- "Do you need any money for a taxi?"

(Människan måste vara väääldigt intresserad av och mån om att jag kommer iväg idag)

Hade lust att svara;

- "Nej, men lägg gärna fram den elektriska skruvdragaren, borrmaskinen, de vassa köksknivarna och för all del - när du nu ändå är i farten - häftapparaten också. Enligt 'American Psycho' kan man göra en hel del med dessa tingest."

Wish me good luck dearest and most beloved friends  (Obs, jag smörar icke)

Idag skulle jag ha rensat min garderob. Eller, jag hade åtminstonde planerat så. Nu har klockan passerat halv 5 på eftermiddagen och än har inget hänt (jag är en riktig latmask ibland). Tröstar mig med att jag förmodligen hade gjort så som jag brukar göra när jag rensar garderoben. Jag sliter ut alla kläder, handväskor, skor, sjalar etc. Granskar allt kritiskt, viker, sorterar och stoppar tillbaka rubb som stubb igen förutom ett par trosor där resåren gått sönder och en tröja som krymt i tvätten. Hopplös är jag men jag har ohyggligt svårt för att slänga saker, ffa äldre ting, ärvda ting och felfria kläder, ja, öht allt som är helt och felfritt och fungerar.

Annat är det med sambons saker.........!

Tänk alla gånger jag har ifrågasatt sambons kollektion av saker och kläder. Speciellt vill jag nämna en tröja som M äger. Han fick den i julklapp någon gång på 80-talet! Alltså, nu talar vi om en stickad "jultröja" á la 1985. En sådan där mönsterstickad sak i grönt, rött, vitt, grått, blått mfl färger och med renar och tomtar på. Det är inte bara 25 år sedan han fick den av sin dåvarande flickväns mamma, det är säkert 25 kilo sedan han kunde ha den. Men att slänga den? Noop!

Eller hans slalompjäxor från samma årtionde. Varje gång M åker iväg med barnen för att åka skidor så hyr han pjäxor och skidor av senaste komfort så vad ska han med dessa gamla pjuck till?

Eller de där gamla högtalarna till steron M hade när vi flyttade ihop. Faktum är att ingen av oss minns om de fungerar alls.

Men som sagt var! Jag ska inte säga något! Jag är likadan. Det är därför jag fortfarande använder en sk "månlandare" när jag ska skiva potatisen till potatisgratängen. Arvegods från min lilla farmor och denna lämnar aldrig någonsin mitt hem. Mycket lättare att plocka fram än en gigantisk 15-kiloskoloss i form av en modern hushållsmaskin á la 3000 spänn och dessutom är det roligt att veva för hand.

Jag har upptäckt att det finns en fördel med att gå hemma och dra benen efter sig, nämligen alla snabba beslut som kan fattas. Låt mig förklara; Det händer att sambon ringer från jobbet eller matvaruaffären och följande konversation utspelar sig;

M - Har vi någon grädde hemma?

Jag - Vilken typ av grädde?

M - Vispgrädde!

Jag - En sekund så ska jag kolla!

(här reser jag på mig och går ut i köket och kikar i kylen)

Jag - Noop, inte så mycket som en deciliter.

M - Okidoki, tack bra, då köper jag det! (klick, telefonsamtalet avslutas)

När jag arbetade och satt på jobbet hände det att sambon ringde och följande konversation utspelade sig;

M - Har vi någon grädde hemma?

(Jag sitter med ett jobbigt excelark och försöker få ordning på en driljoner poster och är djupt koncentrerad)

Jag - Eeeeh?

M - Hallå, hörde du frågan?

Jag - Eeeeh, vad för fråga?

M - Ja, har vi någon grädde hemma?

Jag - Vilken typ av grädde?

M - Vispgrädde!

Jag - Vet inte!

M - Nej, inte jag heller. Hade hoppats på att du hade koll.

Jag - Köp en "trea" för säkerhets skull.

M - Känns onödigt om vi redan har grädde.

Jag - Fast jag kan laga något med den imorgon. Korvstroganoff t ex!

M - Du vet att jag inte gillar korvstroganoff.

Jag - Ja men då lagar jag väl något annat annars går det kanske att frysa grädden!? Eller? Kan man frysa grädde?

M - Jag vet inte. Kanske funkar om man bara ska ha den i matlagning.

Jag - Ja men köp en "trea" grädde då.

M - Okidoki, tack bra, då köper jag det (klick, telefonsamtalet avslutas)

Som sagt var, snabba beslut!

Andra inlägget idag men jag måste skriva av mig och försöka finna något positivt i en uppkommen situation.

Idag har jag lyckas sabba spisen genom att slita av handtaget på ugnsluckan. Nu får jag inte upp luckan utan hjälpmedel. Finns det något positivt med detta kan man undra? Ja, därmed lär inte heller barnen få upp luckan och krypa in i ugnen och råka griljera sig själva.

- Men dina barn är ju 12 och snart 15 år, säger ni.

TYST!! Jag skrev ju att jag försöker finna något positivt med ett sönderslitet ugnshandtag. Jag har barnsäkrat spish*****tet. 

Omladdningen har börjat och jag är så vansinnigt vidskeplig att jag kan inte säga eller skriva något om vad det handlar om. Jag skriver i gåtor men en normalbegåvad person förstår nog vad jag menar;

• Vi var fler än 80 personer från början!

• Av dessa +80 personer valdes 7 personer ut till en första int.....!

• Av dessa 7 personer valdes 2 personer ut för en andra int.....!

Jag är en av de två. From eighty plus something down to two.....!

Under tiden lugnar jag nerverna genom att lyssna på Tom Waits. http://www.youtube.com/watch?v=knII3S0MZtY

Tom Waits har jag för övrigt sett live i Stockholm en gång för många år sedan. Ja, inte en konsert utan Tom Waits i en helt privat situation. Sambon och jag var på väg till Sjöhistoriska på Djurgården för att se sambons hjälte, dvs Neil Young, som höll sin första konstert i Stockholm på många, många år (året var 1995).

På vägen dit fick sambon syn på honom. Vid en uteservering inne i Stockholms city satt han i solen med solglasögonen på och avnjöt en öl, dvs Tom Waits. Sambon tvärnitade och väste exalterat;

"- Look, it's Tom Waits"

Jag; "- Var då?"

M ; "- Där, kolla han sitter där. Det är Tom Waits"

En helt vanlig men samtidigt en ljuvlig, fantastisk och helt magisk sensommareftermiddag i Stockholm anno 1995. Waits och Young inom loppet av bara ett par timmar.