I mitt stela tillstånd tog jag Dr. Högmans rekommendation på största allvar och roade mig halva dagen igår åt att kika på på de videos som finns utlagda på rubricerad hemsida; Westminster Annual Dog Show 2007 och 2008.

Vet inte om jag är extremt blödig men oavsett om jag tittade på BIR, BIG eller BIS så kom tårarna. Inte bara pga vackra hundar utan också pga den glädje som utspelade sig hos uppfödare, ägare, handler.

Irländarna var ju naturligvist den första BIR-gruppen jag susade in på. Går att beskåda här:

http://video.westminsterkennelclub.org/player/?id=216423

Men favoriten var nog BIG i gruppen "Working dogs" och det pga domaren Ms. Connie Barton. En riktig grand old lady med 60 år inom hundvärlden. Detta var hennes sista framträdande som domare.

http://video.westminsterkennelclub.org/player/?id=216423#videoid=218427

PS! Någon som vet om Connie Barton är en Mrs. eller Miss? Det vore ohövligt att inte skriva ut detta före hennes namn.

(Titeln redigerad) 

 

Lisbeth

14 juli 2008 22:09

Det vets ej helt säkert men tros att hon är MISS!

L. Högman - etikettsutskottet

 

Helene J

15 juli 2008 08:28

Tackar Etikettsutskottet! Frågade engelsmannen här hemma och han sa "skriv Ms". En helt neutral titel.

 

Lisbeth

18 juli 2008 08:26

Nej kära Helene - Du är inte extremt blödig utan är - i likhet med undertecknad menige skribent - utrustad med en snyftgen. Denna utlöses ofelbart av begravningar, parader, pompa och ståt.

Visa mig en parad inledd av fina polispållar, eller en dito intåg av uppfödargrupperna på Stora Stockholm - och Högman gråter hejdlöst....

Fontana Di Trevi - Den Trevliga Fontänen

 

Helene J

18 juli 2008 14:09

Tack vännen! Snyftgenen har gått i arv. Mamma gråter hejdlöst åt allt, likaså gjorde min mormor och även hennes mamma. Från min mormors mamma har dock en skrattgen även nedärvts så det skrattas lika mycket också :)

Följde serien "Barnmorskorna" som gick på TV för ett tag sedan. Inspelad på Karolinska sjukhuset i Huddinge. Grät hejdlöst varje gång ett barn kom till världen.

Idag är jag extra blödig då jag vaknade med mormor på näthinnan. Hon tillhörde samma generation som Connie Barton. Vet inte riktigt vad det var med uttagningen av BIG där på Westminster Dog Show med Mrs Barton som domare, men hennes framträdande berörde mig av någon anledning. Man kan se att hon har svårt att gå. Händerna är svaga när hon känner igenom hundarna men jag tror (med hennes 60-åriga erfarenhet) att hon litade på sina ögon. Jag tror att jag berördes så starkt just pga att hon är till åren kommen och där, på Westminster, gör sitt sista framträdande inom det hon sen 60 år brinner för. Vilka otroliga minnen hon måste bära med sig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hinner inte med bloggen just nu. Vacklar ur sängen i ottan, fixar mig inför arbetsdagen, sticker hemifrån vid 06.45 *piiip*. Äntrar kontoret, arbetar hårt och intensivt men med ett leende på läpparna. Vacklar hem vid 5-snåret, äter, roar mig med dive...

Sköna söndag! Sambon är åter igen på kurs. Jag och yngsta sonen tog en promenad till affären. Jag lyssnade på musik via mobilen och tog några danssteg på vägen. Sonen låtsades som om han inte kände mig.    Skön och härlig har helgen verkligen va...

Jag är fullständigt galen i brittisk och Irländsk film och tänkte tipsa om 5 filmer  som jag tycker att man ska se. Först ut och på plats 5 är filmen "Withnail & I" från 1987 med Richard E Grant och Paul McGann i huvudrollerna som de två arbetsl...

Vilken vecka! Har drabbats av en inflammation i en ankel/vrist och har därför varit tvungen att plocka fram mina gamla kryck-käppar för att klara av att ta mig fram. Smärtan är olidlig och jag kan - trots käpparna - bara gå med små, små myrsteg. Det ...

Oj vad dagarna ramlar på. Bloggen hinns inte med och lite trötter är jag allt av allt nytt men lycklig, glad och nöjd. I mitt tidigare inlägg skrev jag om lilla M, en liten vovve som får följa med min arbetskamrat till jobbet ett par dagar i veckan. ...