I början på 90-talet arbetade jag för ett företag inom finansvärlden. Själva arbetet som sådant var inte alla gånger så upplyftande med tanke på den, i början på 90-talet, rådande bank- och finanskrisen. Företaget var dock en mycket bra arbetsgivare och vår chef som var en oerhört förstående herre lät en av mina kollegor ta med sig sin Varghundstik Samantha "Sam" till kontoret varje dag då hon inte kunde lämna Sam hemma på dagarna ensam och någon annan daglig omsorg för Sam fanns inte att tillgå.

Samantha var högt älskad av alla på kontoret. Man märkte knappt av henne, hon tillbringade största delen av dagen sovandes framför arkivskåpen och vid vaket tillstånd var hon vänligheten själv. En mycket rar tik.

I en av mina arbetsuppgifter ingick arkivering. En ohyggligt tråkig sysselsättning för övrigt men ljuspunkten var ju Samantha som hade sin plats brevid arkivskåpen. För att komma fram till arkivskåpen i det öppna kontorslandskap vi satt i var jag tvungen att kliva över Sam för att nå skåpen. Hon tog ju lätt upp två meter i sidled av golvytan där hon låg. Varje gång upprepades samma procedur. Sam lyfte på huvudet och tittade vänligt på mig. Jag la alla tråkiga papper uppe på arkivskåpen och böjde mig ner och klappade och gullade en stund. Sen sa jag till Sam "Nej, nu måste jag arkivera". Sam suckade och somnade om igen. Detta upprepades flera gånger om dagen.

Vid flertalet tillfällen åkte hennes matte iväg på utbildningar förlagda på konferenshotell á la "No dogs wanted". Vid dessa tillfällen blev jag tillfrågad om jag kunde se efter Samantha under dagen på kontoret och rasta henne ett par gånger. En mer okomplicerad hund tror jag aldrig jag haft förmånen att få promenera med. Det var inte mycket som störde henne under kissrundorna.

Så i mitt minne finns en ljuvlig Varghundstik. Tyvärr har jag inget foto på henne men följande tidningsutklipp från min sambos samling får representera den lycka man känner med en Vargis.