I början på 90-talet arbetade jag för ett företag inom finansvärlden. Själva arbetet som sådant var inte alla gånger så upplyftande med tanke på den, i början på 90-talet, rådande bank- och finanskrisen. Företaget var dock en mycket bra arbetsgivare och vår chef som var en oerhört förstående herre lät en av mina kollegor ta med sig sin Varghundstik Samantha "Sam" till kontoret varje dag då hon inte kunde lämna Sam hemma på dagarna ensam och någon annan daglig omsorg för Sam fanns inte att tillgå.

Samantha var högt älskad av alla på kontoret. Man märkte knappt av henne, hon tillbringade största delen av dagen sovandes framför arkivskåpen och vid vaket tillstånd var hon vänligheten själv. En mycket rar tik.

I en av mina arbetsuppgifter ingick arkivering. En ohyggligt tråkig sysselsättning för övrigt men ljuspunkten var ju Samantha som hade sin plats brevid arkivskåpen. För att komma fram till arkivskåpen i det öppna kontorslandskap vi satt i var jag tvungen att kliva över Sam för att nå skåpen. Hon tog ju lätt upp två meter i sidled av golvytan där hon låg. Varje gång upprepades samma procedur. Sam lyfte på huvudet och tittade vänligt på mig. Jag la alla tråkiga papper uppe på arkivskåpen och böjde mig ner och klappade och gullade en stund. Sen sa jag till Sam "Nej, nu måste jag arkivera". Sam suckade och somnade om igen. Detta upprepades flera gånger om dagen.

Vid flertalet tillfällen åkte hennes matte iväg på utbildningar förlagda på konferenshotell á la "No dogs wanted". Vid dessa tillfällen blev jag tillfrågad om jag kunde se efter Samantha under dagen på kontoret och rasta henne ett par gånger. En mer okomplicerad hund tror jag aldrig jag haft förmånen att få promenera med. Det var inte mycket som störde henne under kissrundorna.

Så i mitt minne finns en ljuvlig Varghundstik. Tyvärr har jag inget foto på henne men följande tidningsutklipp från min sambos samling får representera den lycka man känner med en Vargis.

 

Lisbeth

28 juli 2008 23:01

Vilken härlig bild! Och datum!

Ingrids lille skotte är född på St. Patrick´s Day!

 

Helene J

29 juli 2008 10:07

Tack Lisbeth!

Ja, bilden är så vacker.

Min sambos pappa var för övrigt född i Liverpool, England men hans föräldrar i sin tur var Irländare. Hans namn? Patrick såklart :) Could it be more Irish?? ;)

 

Lisbeth

29 juli 2008 14:44

Såklart! Han är Liverpool-Irish - påminn om det...

 

Helene J

29 juli 2008 15:08

Japp, precis vad sambon sa till mig när vi träffades; att hans far var sk Liverpool-Irish.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hinner inte med bloggen just nu. Vacklar ur sängen i ottan, fixar mig inför arbetsdagen, sticker hemifrån vid 06.45 *piiip*. Äntrar kontoret, arbetar hårt och intensivt men med ett leende på läpparna. Vacklar hem vid 5-snåret, äter, roar mig med dive...

Sköna söndag! Sambon är åter igen på kurs. Jag och yngsta sonen tog en promenad till affären. Jag lyssnade på musik via mobilen och tog några danssteg på vägen. Sonen låtsades som om han inte kände mig.    Skön och härlig har helgen verkligen va...

Jag är fullständigt galen i brittisk och Irländsk film och tänkte tipsa om 5 filmer  som jag tycker att man ska se. Först ut och på plats 5 är filmen "Withnail & I" från 1987 med Richard E Grant och Paul McGann i huvudrollerna som de två arbetsl...

Vilken vecka! Har drabbats av en inflammation i en ankel/vrist och har därför varit tvungen att plocka fram mina gamla kryck-käppar för att klara av att ta mig fram. Smärtan är olidlig och jag kan - trots käpparna - bara gå med små, små myrsteg. Det ...

Oj vad dagarna ramlar på. Bloggen hinns inte med och lite trötter är jag allt av allt nytt men lycklig, glad och nöjd. I mitt tidigare inlägg skrev jag om lilla M, en liten vovve som får följa med min arbetskamrat till jobbet ett par dagar i veckan. ...