Senaste inläggen
Förresten, läs gärna mitt inlägg om Charmin skrivet för exakt ett år sedan (pekar mot länkarna till höger = "Mer Charmin") Jag charmas fortfarande av hans ägares beskrivning och jag är fortfarande grymt avundsjuk
Till Ingrid, en riktigt fin människa!
Med 300 kronor i presentkort var jag ner till den lokala blomsteraffären. I alla år har jag köpt röda Julstjärnor. Nu hade de fått in Julstjärnor i fyra olika nyanser av rosa (vilket jag aldrig sett förut); En ljus babyrosa, en karamellrosa, en lite starkare ceriserosa som nästan drog åt det röd-lila samt en smashing "hot-pink". Jag slog till och köpte en i "hot-pink" och två i karamellrosa.
Virituellt skickar jag den i "hot-pink" till Ingrid. Det är så kallt ute och Julstjärnor tappar alla kronblad om de fryser så det får bli en bild av den istället. Till en riktig "smäll-karamell", dvs Ingrid!
Jag ska skriva mer om Lurch, jag lovar (trots kommentarer där man ber mig sluta blogga helt) men jag kom av mig.
Under tiden inflikar jag med ett foto som ganska så tydligt avsöjar vad som kan få mig och sambon att skratta. Vanligtvist visar jag aldrig upp foton på mina barn på bloggen. Inte heller skriver jag ut deras namn, möjligtvist deras förnamn som jag någon gång nämnt. Det absolut sista jag skulle göra är att avslöja djupt privata saker om min familj på bloggen (som vissa andra gör) men alla är vi olika.
Jag gör dock härmed ett undantag. Fotot är taget för ett par år sedan och mina barn har sedan dess vuxit och förändrats utseendemässigt och kan därför inte identifieras lika lätt.
Fotot tog min sambo, tillika barnens pappa, på väg hem från skridskobanan och skridskoåkning en vinter för en ca 2 år sedan. Han fick syn på reklamskylten vid en busshållplats, ställde upp killarna och bad de bete sig "dåraktigt". Så, se upp för dårarna!
PS! Bry er inte om hur yngsta sonens jacka ser ut. Man kan tvätta hans jacka tre gånger i veckan, den ser ialla fall likadan ut efter en halv dag.
Fortsättning på historien om Lurch.
Lurch blev mycket snabbt en högt älskad familjemedlem. M har beskrivet honom som "Kind, not just kind but kind-hearted and good-natured. A happy dog, a faithful companion and a dog full of life. However, sometimes infantile and stupid beoynd completely senseless."
Lurch var en hund "full of life", ibland på gränsen till överenergisk. Han var trots allt en vinthund med en lagrad depå av energi som då och då behövde frigöras genom att helt enkelt göra det han var bäst på, nämligen springa. Och det fanns gott om ställen att springa på. Med bara några minuters promenad öppnade sig det vackra engelska landskapet med gröna herdar och små skogsdungar utslängda som öar i ett grönt hav. Och där det finns herdar och små skogsdungar, där finns det kaniner......!
Fortsättning följer imorgon....!
Det var väldigt länge sedan jag skrev om den stora vackra Irländaren, den som gett namn till bloggen, dvs den Irländska Varghunden. Dags att plocka upp tråden igen och jag väljer att göra det genom att berätta om min sambos Irländare.
Si, det var så här;
När min sambo (härmed kallad M) var i övre tonåren och varje dag gick till skolan, passarerade han ett hus där det i trädgården alltid satt en vacker Irländsk Varghund uppbunden vid ett träd. Sambon brukade stanna till och småprata med honom varpå ägaren (en man i 60-årsåldern) kom ut på trappen och skrek åt sambon att försvinna. En dag fick sambon nog av att se detta vackra djur bara sitta där. Han öppnade grinden, stegade fram till huset, knackade på och den ilskna mannen öppnade.
" - Goddag, sa M, är er hund möjligtvist till salu?
Mannen blev mer än paff men det visade sig att han faktiskt inte ville något hellre än att bli av med hunden. De två gjorde upp om ett pris och den vackra Irländaren var därmed M's. Inget bra sätt att köpa en hund på men ibland måste man gå på magkänslan. Irländaren var helt utan papper och det visade sig att den Ilskna mannen hade köpt hunden av ett kringresande sällskap som i sin tur köpt honom i tron att han pga sin storlek var den perfekta vakthunden, något de snabbt insåg att han inte var, tvärtom, vänligheten själv.
M tog hem hunden och hans mor blev inte direkt överförtjust. Hon älskade hundar och de hade precis varit tvungna att låta deras sista labrador somna in, men denna raggiga kalv....Vad var det M hade kommit hem med? M's mamma var dock en vänlig själ i grund och botten och sa "As long as you take the fully responsibility...!"
M gav Irländaren namnet Lurch. Han fick heta Lurch av två orsaker. Dels ar det namnet på en av rollkaraktärerna i TV-serien "Familjen Adams", dvs den till synes jättestora, verkligen storväxta läskiga butlern som visar sig vara både vänlig och godhjärtad men också lite dyster och svårmodig.
Den andra orsaken var det faktum att Lurch saknade papper. Det rådde inga tvivel om att han var en Irländsk Varghund men det fanns tecken på att han kanske inte var en renrasig Irländare några led bakåt i stammen. I Storbritannien är de brittiska vinthundskorsningarna så väl etablerade att de har en egen benämning, nämligen lurcher. En lurchers ena förälder är alltid en vinthund, t ex en Irländsk Varghund men oftast greyhound eller whippet. Den andra föräldern är ofta en border collie eller en terrier, men många andra raser används också. Syftet med lurchern är att förena vinthundens snabbhet med t.ex en border collies samarbetsförmåga eller en terriers mod.
Så namnet var därmed en självklarhet, dvs Lurch.
Häng med imorgon för Part two i "Lurch - the story about an Irish Wolfhound"
Till vänster; "Lurch" - The Butler i The Addams family".
Rubricerat har väl inte undgått någon. Själv har jag
Vidare har jag därimellan sprungit mellan köket och datorn. Måste ju kolla resultaten från Hund 2009 vilka uppdateras regelbundet på hemsidan. Jag känner mig som nedanstående gosse: "Dear Santa, all I want is a little white clown.....!"
Varje dag tänker jag på min mormor. Ibland är saknaden så stor att den nästan är alldeles för jobbig. Ofta, ofta börjar jag gråta hejdlöst när det djupare och djupare tränger in att hon inte finns mer. Och ändå har det nu gått fyra år. Den 13 november 2005 valde mormor att fatta morfars utsträckta hand och återförenas med honom. Min mormor blev 85 år gammal och jag hade det stora privilegiet att få vara en del av hennes liv i 36 år. Jag är så enormt tacksam över att just hon var min mormor. Enormt tacksam över att jag själv hann bli mamma och att mormor därmed fick uppleva mina barn. Så enormt tacksam över alla foton, minnen, samtal, trösterika ord, dofter, recept, vackra tankar, värderingar, ja allt vi delade eller som ffa mormor delade med sig av.
Som mest saknar jag:
Nej fy, fy bubblan vad jag saknar henne. Mormor var en av de finaste!
Förutom dagens tidigare inlägg om den engelska rörmokaren så måste jag faktiskt dela med mig av det bästa jefvla länktipset någonsin. Varför? Jo, denna sida visar upp just det som jag så djupt föraktar. Varsågoda! Efter detta kommer det att börja lagas mat i stugorna, sanna mina ord. Klicka på de små bilderna för förstoring och berätta för mig om det vattnas i munnen eller ej!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 | ||||
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 | 19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
29 |
30 |
|||||||
|