Något av det roligaste jag läst på länge. Hundens respektive Kattens dagbok.

HUNDENS DAGBOK

07.00 - Tjohoo, en promenad. Det är det bästa som finns!

08.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!

09.00 - Tjohoo, ungarna är uppe. Det är det bästa som finns!

12.00 - Tjohoo, leka i trädgården. Det är det bästa som finns!

14.00 - Tjohoo, åka bilen. Det är det bästa som finns!

15.00 - Tjohoo, ungarna kommer hem. Det är det bästa som finns!

16.00 - Tjohoo, leka med en boll. Det är det bästa som finns!

17.00 - Tjohoo, matte och husse kommer hem. Det är det bästa som finns!

18.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!

20.00 - Tjohoo, bli kliad på magen i soffan. Det är det bästa som finns!

22.00 - Tjohoo, sova i mattes och husses säng. Det är det bästa som finns!

KATTENS DAGBOK

783:e dagen i fångenskap... Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medan jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag ska lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon ska jag eventuellt äta ännu en krukväxt. Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp. Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna.

I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans, framtvingade jag en hårboll i deras favoritfåtölj. Kom ihåg: lägg en på deras säng. Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de ska gå runt i ständig skräck. Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är. Saker och ting går inte som planerat.

På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som 'allergi'. Jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.

De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar. Hunden släpps regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven. Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet, och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet. Men jag kan vänta. Det är bara en tidsfråga innan mina planer slår i verket...

Minusgrader och strålande sol. Det torde inte föreligga några som helst ursäkter för att inte ge sig ut på en rejäl långpromenad längs Edsviken, kanske mata fåglarna och fotografera rimfrosttäckta buskar. Men så förevisade M mig en dokumentär i två delar - som han haft vänligheten att ordna till mig. Två delar á 60 minuter på temat hundar.

Det är en dokumentär av och med den Brittiska skådespelaren Martin Clunes med titeln "A Man and His Dogs". Följande kan man läsa om denna dokumentär i två avsnitt:

"Martin Clunes sets off on a worldwide adventure to discover why the relationship between humans and dogs has lasted so long, and how this is changing in the 21st century, in a fascinating two part documentary - Martin Clunes: A Man and His Dogs.

He takes a wry and witty look why we are prepared to take the risk of sharing our homes with dogs who are genetically still 99.8 per cent like wolves.

Martin says: "When I look into the eyes of my own dogs I always find myself wondering the same thing: Where did you come from? These two films gave me the chance to embark on a fascinating journey of discovery to trace their ancestry."

A life-long dog lover, Martin is seeking answers to questions about where dogs come from, and how today's 400 so-called pure breeds can trace their ancestry back to the wolves which came in from the cold 15,000 years ago.

Martin invites the camera crew to meet his own dogs at his home in Dorset to work out whether the 99.8 per cent of their DNA which is bona fide wolf should give him cause for concern.

Martin's quest begins with Britain's oldest dog breeds (åh, vilka raser kan det vara månne?) and will follow his travels as he meets the latest designer pooches and scoops a prize at Scruffts with his dog Arthur.

He'll be investigating working dogs: including the Jack Russells who go ratting, sheepdogs rounding up flocks in the Lake District, and the Boston police dogs that catch criminals.

Martin will also look at the controversial issue of whether the journey from wolf to pedigree perfection is creating a time bomb, with increasing inbreeding causing terrible illnesses."

Någonting säger mig att solen nog skiner i morgon också. Jag tror en balja te och 2 timmar med Martin Clunes och idel hundar är precis vad jag behöver nu.

Fotot; Martin Clunes med sina hundar, de två Engelska Cockerspanieltjejerna Mary och Tina samt Labradoren Arthur.

Ett av mina största intressen är Släktforskning. En mycket givande, intressant och lärorik hobby. Jag är dock inte enbart en sk ansamlare. Att bara notera sina anors födelse, giftermål, datum för barns födelse och datumet för ens anas bortgång, det blir lite tråkigt och enahanda till slut. Jag vill gärna veta mer om mina anor. Hur levde de? Hur fungerade det om de tex var en indelt soldat? Finns skolbetyg bevarade? Fotografier? Ja, ens släktforskning kan bli hur omfattande och detaljerad som helst om man så önskar.

Så är det med hundar också. Att bara läsa stamtavlor blir till slut lika tråkigt och enahanda det. Finns det mer information att tillgå? Ja, hur mycket som helst om man bara söker lite.

På fotot ovan ser vi Elsie James (1910-1987) vilken innehavde den mycket framgångsrika uppfödningen av Irländsk Varghund med kennelprefixet "The Boroughbury kennel". Elsie James var själv Irländska, bosatt i England och startade från början med Röd & Vit Irländsk Setter. 1942 blev dock startåret för hennes uppfödning av Irländsk Varghund då hanhunden Clonboy of Ouborough, född 1939, kom till kenneln. Clonboy användes ganska så intensivt som avelshund hos andra uppfödare och Elsie fick från dessa kullar flera tikar som hon själv använde i avel under sitt eget kennelnamn.

Ovan; Elsie James till höger tillsammans med okänd dam och ett gäng av kennelns Varghundar samt en Irländsk Setter. 

The Boroughbury kennel blev snabbt mycket framgångsrik, mycket tack vare den enastånde Clonboy som Elsie hade bestämt skulle lägga grunden för hennes kennel, tvärtemot vad de flesta gör, dvs startar med en tik. Under 1952-1962 föddes det - av för mig okänd anledning - inga valpar på kenneln.

1961 införskaffades dock en hanhund och en tik; Ballykelly Biddy Mulligan och Ballykelly Patsy Fagan som registrerades under prefixet Boroughbur, varpå uppfödningen tog fart igen. I en av de kommande kullarna föddes en av Elsie James "all-time favourites", Montebello Prince of Boroughbury, kallad "Spud". 

 Till vänster; Elsie med Spud

Spud skulle sedemera komma att bli far till den inte helt obekanta Patsy, en tik som importerades till Sverige av Carin Lindhe och där både Patsy själv och hennes avkommor kom att bli mycket framgångsrika utställningsmässigt.

Så där! Nu fick jag knyta ihop den lilla "släktforskarsäcken" och fördjupa mig i en stamtavla.

De sista åren Elsie James aktivt bedrev uppfödning fick dock de stora Irländarna ge plats för en helt ny ras hos Kennel Boroughbury, nämligen Pekingese. Stamtiken kom från Sanctuary kennel. Av henne eller några andra av Elsies Pekingeser har jag tyvärr inga foton. Ej heller har jag någon ytterligare information kring denna del av Kennel Boroughbury's historia. 

PS! Elsie James bedrev även uppfödning av bla Kalkoner, Höns och Vit Åsna. En mångsidig dam. 

Den här boken skapar ett oerhört habegär hos mig. Vill ha, vill ha, vill ha. En sådan där bok som man kan ha liggandes på vardagsrumsbordet och njutningsfullt bläddra i lite då och då.

På MBF Bokförlags hemsida skiver man så här:

"Nu är den här – Bo Bengtsons med spänning efterlängtade mastodontverk. Boken för alla som kallar sig utställningsintresserade, för det Bo har åstadkommit är en bok så fylld av fakta, resultat, charmiga anekdoter, synpunkter med sting och fler än 700 (!) bilder på de underbaraste hundar hundsporten har sett vinna jorden runt under fem decennier.

 Det här, hela 2 kilo tunga, verket – med sina späckade 656 sidor i nära nog A4-format mellan hårda pärmar – är något som hundsportens kalenderbitare knappt vågat tro var möjligt att producera. Boken Best in Show kommer att bli ett självklart samtalsämne under lång tid framöver bland hundfolk – var på klotet man än bor.

Men än mer; ett lika långlivat som omistligt referensverk. Här kan man hämta alla uppgifter man någonsin kan önska sig till middagskonversation med sina hundvänner. Det är en referensbok utan like – och en källa man vågar lita på.
Det här är boken är ett måste för alla utställningsentusiasters ”coffee table”, arbetshörna – och nattygsbord".

Mer information om boken och dess författare finns här: http://www.bestinshowbook.com  

Varför finns det ingen affär i Stockholm med inriktningen Irländskt utbud? Surely, there must be a need!? Det finns en Skotsk affär på Kungsholmen som säljer kiltar, skotskrutiga halsdukar och tyger, handgjord skotsk choklad etc. Se länk http://www.scottish.se

På Södermalm, närmare bestämt i Söderhallarna, finnar man The English shop där man kan köpa allt från Clotted cream, English Christmas Pudding, Jacob's Smörkakor till klassiska engelska böcker såsom "Agnes Grey" av Anne Bronte och "Pride and Pejudice" av Jane Austen. http://webshop.englishshop.se

Men någon Irländsk affär har tydligen inte gjort sitt inträde i Stockholm. Orättvist sa Bill. Inte rättvist sa Bull.

Nyår! Vad betyder Nyårsafton för dig? Ett nytt år står för dörren. Det borde innebära tid för eftertanke, reflektioner över det gångna året, en liten tanke till våra medmänniskor där ute i världen och en stund att minnas de som inte längre är med oss.

I själva verket innebär Nyår ett dygn av stress för alla husdjur och dess ägare men även för våra vilda djur. Hästar som riskerar att skada sig i sin box, hundar som kissar på sig inomhus. Vidare, fåglar i det vilda som stressplockar sina fjädrar, fjädrar som de så väl behöver under denna kalla årstid. Igelkottar som vaknar ur sin vintersömn och lämnar det trygga boet med förödande konsekvenser såklart. Allt för att Sveriges befolkning under nyår förvandlas till skjutgalna idioter med svåra personlighetsförändringar.

Läser att åtminstonde hundägare numera kan lindra/lösa detta problem med sk DAP-halsband. Jag tänker inte orda så mycket om det annat än att jag tycker att det är fel väg att gå. Att hundägare ska behöva inhandla syntetiskt framtagna feromoner för 420 kronor på Apoteket så att hunden får en någorlunda dräglig tillvaro under helvetetsnatten är icke rimligt.

Så finns det någon möjlighet att överge detta otyg med raketsmällande och återgå till det som Nyår borde innefatta, dvs  eftertanke och reflektioner? Här kommer jag osökt in på bönen "Lord's Prayer" eller "Our Father" alternativt "Pater noster" som den också benämns. I Sverige känner vi den som "Fader vår". Bönen räknas till en av de absolut mest lästa. Man uppskattar att svindlande 2 miljarder Katoliker, Protestanter och Kristna Ortodoxer läser, citerar eller sjunger den under olika kristna högtider.

Den engelska versionen:

Our Father, which art in heaven,

hallowed be thy name;

thy kingdom come;

thy will be done, in earth as it is in heaven.

Give us this day our daily bread.

And forgive us our trespasses,

as we forgive them that trespass against us.

And lead us not into temptation;

but deliver us from evil.

[For thine is the kingdom,

the power, and the glory, For ever and ever.

Amen.]

Undertecknad hör inte till de mest religiösa personerna men bönen är inte bara en bön, den har ett budskap också. Den engelska översättningen har blivit tonsatt och i de engelskspråkiga länderna sjunger man den vid tolvslaget på nyårsafton. Vid senaste millenniumskiftet blev låten en hit världen över i form av Cliff Richards version, inspelad och något textredigerad med titeln "The Millennium Prayer". Videon förmedlar vad bönen till mångt och mycket handlar om - Så inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo - Gå förbi den där hyllan i affären med raketer. 

Jag kan inte låta bli att tycka att en Malteser, i utställningsskick, är fullständigt bedårande vacker. Men jag kan inte heller låta bli att förundras och undra med ett stort frågetecken; Hur gör ägarna av dylika hundar för att hålla pälsen så exemplarisk? Hur gör man när man går ut med en Malteser vilkens päls når ner till marken och lite till? Papiljotter? Bakar in de i plastfolie? Eller bär de till närmsta gräsplätt och sedesamt håller upp pälsen "där bak" för att undvika generande fläckar? Nu skriver jag detta icke alls som någon form av ironi eller av elakhet. Jag är faktiskt imponerad av hur fina deras pälsar är. Skulle jag vara ägare till en Malteser skulle den nog komma hem med halva skogen i pälsen efter en vanlig promenad.

Jag får nog forsätta att drömma och sukta efter en Malteser och bara tycka att de är vackra. Jag tror inte det skulle vara den rätta hundrasen för mig på min ålders höst. Då när jag ska ta långpromenader över de engelska herdarna i sann Beatrix Potter-anda. Med det engelska klimatet skulle jag förmodligen vara stolt ägare till en söt men grå Malteser.

Men inget hindrar att jag kikar på det här (och drömmer lite, lite):

Länk Malteser Westminister 

Ovan; Klara Västra Kyrkogata i Stockholm anno tiden kring förra sekelskiftet (1900) i en jämförbar studie av rivningshysterin. Nedan; samma gata i dag. Så dumt, så fult och så totalt meningslöst.

Norrmalmsregleringen - läs; förstörelsen och omvandlingen av nedre Klara i Stockholm - är en omdaning som hör till de mörkare företeelserna i modern historia.

Norrmalm skapades på 1600-talet under överståthållaren Clas Larsson Fleming. Stockholm var inne i ett mycket expansivt skede såsom säte för det växande Östersjöväldet och invånarantalet ökade mycket fort. Under 1700-talet försköts stadens centrum alltmer från Gamla Stan till Norrmalm. Under dessa århundrande och framförallt under 1800-talet har många mer eller mindre dåliga förslag lagts fram om hur man skulle kunna utvidga och förändra stadsdelen Norrmalm. Ett av de dummare förslagen var väl det på 1860-talet då en man (inga namn, jag hänger inte ut folk även om han är död och begraven för länge sen) föreslog en breddning av Sveavägen till 70 meter. Sveavägen skulle även löpa från Brunnsviken ända fram till Gustav Adolfs torg, utan hänsyn till bebyggelse eller terräng, rätt över Adolf Fredriks kyrka byggd 1773, Hötorget och Brunkebergstorg. 

I början på 1900-talet började bostäderna i de gamla Klarakvarteren förfalla allt mer. Redan då var de omoderna och oerhört slitna. Människor var även mycket trångbodda. Husen låg som packade sillar men det fanns ändå en charm med de gamla kvarteren.

Snart började planeringen av den sk Norrmalmsregleringen, en omfattande revision (läs rivningshysteri) av stadsplanen för Nedre Norrmalm vilken principiellt beslutades av stadsfullmäktige 1945 och realiserades under 1950-, 60- och 70-talen. Genomförandet resulterade i att de gamla Klarakvarteren fick ge plats åt det moderna Stockholms city, samtidigt som tunnelbanans utbyggnad underlättades. Intressant är att halva Sveriges arkitektelit var involverade i planerandet.

När man rev de gamla Klarakvarteren motiverades detta bla med att det skulle bli alltför kostsamt att renovera och rusta upp de gamla fallfärdiga husen. Man kunde nog också lugnt luta sig tillbaka och insupa allt beröm som strömmade in (kritiken lyssnade man inte på). Omvandlingen av Nedre Norrmalm  beundrades nämligen både i Sverige och utomlands, och räknades som en av de större och mest genomgripande cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden, även inberäknat de städer som skadades svårt under kriget.

Visst kan man väl hålla med om att det nya Norrmalm fyller sin funktion som citykärna med bostäder, arbetsplatser i form av kontor, affärer, hotell, restauranger etc, etc. Hyffsat smidiga kommunikationer, både till fots, med bil eller tunnelbana/buss (cykling sker på egen risk). Men praktiskt och funktionsdugligt är inte alltid vackert.

Ovan, de gamla Klarakvarteren med slitna bostadshus. En, på många sätt och till stora delar, fullständig misär för de boende. Men jag undrar lite stillsamt; Blev det bättre när de fick ge plats till nedanstående?? Så dumt, så fult, så meningslöst.....!