Tänk att vissa beteenden verkligen går i arv. Ett sådant beteende kan vara att gå omkring och muttra tyst eller halvhögt för sig själv när man är arg och/eller irriterad.

Min mormor muttrade alltid när det var något hemma som inte var till belåtenhet:

Mormor: - Har jag inte varit här nyss och torkat? Tänk att det inte kan få vara snyggt i en sekund!?

Morfar: - Ulla, vad muttrar du om?

Mormor: - Inget!!

Hennes dotter, dvs min mamma är precis likadan;

Mamma: - Vem har lämnat detta här? Var jag inte alldeles precis här och plockade?

Pappa: - Margaretha, vad muttrar du om?

Mamma: - Inget!!

Och jag, dotter och dotterdotter till ovanstående har ärvt detta "mutter". Har inte ens reflekterat över det själv innan sambon påpekade det.

Jag: - Måste man lämna skorna direkt innanför dörren? Tror de skohyllan bara är till prydnad?

Sambon: - H, vad muttrar du om?

Jag: - Inget!!