Varje dag tänker jag på min mormor. Ibland är saknaden så stor att den nästan är alldeles för jobbig. Ofta, ofta börjar jag gråta hejdlöst när det djupare och djupare tränger in att hon inte finns mer. Och ändå har det nu gått fyra år. Den 13 november 2005 valde mormor att fatta morfars utsträckta hand och återförenas med honom. Min mormor blev 85 år gammal och jag hade det stora privilegiet att få vara en del av hennes liv i 36 år. Jag är så enormt tacksam över att just hon var min mormor. Enormt tacksam över att jag själv hann bli mamma och att mormor därmed fick uppleva mina barn. Så enormt tacksam över alla foton, minnen, samtal, trösterika ord, dofter, recept, vackra tankar, värderingar, ja allt vi delade eller som ffa mormor delade med sig av.

Som mest saknar jag:

• Att trots att jag var långt över trettio år så envisades mormor med att fortfarande skala min apelsin. Hon skalade även min potatis när vi skulle äta lunch/middag. Hon bredde t om min smörgås. Jag protesterade men mormor envisades.

• Hur mormor alltid frågade mig om jag hade tofflor eller innerskor med mig när jag kom hem till henne. Något jag minns från det jag var ca 4 år gammal och som var en stående fråga fram till hennes bortgång. Ja, t om när jag var 36 år gammal. Mitt stående svar var "NEJ" och sen ylade hon varje gång man sprang i trappan i huset; "Helene, spring inte i trappan, du kan halka". Jag saknar någon som är rädd och orolig för att jag ska halka i trappan.

• Doften av mormor. Min mormor doftade alldeles ljuvligt. På 50-talet var min morfar till Paris å tjänstens vägnar. Med sig hem till mormor hade han köpt en parfym som mormor blev djupt förälskad i. Sen hade hon samma parfym fram till 2005 då hon somnade in. Det var en underbar parfym men jag har bara känt doften av den på en endaste annan person sedan jag föddes. Jag har fått textilier från mormors hem efter hennes bortgång. Allt luktar mormor. Så jag kan inte använda dessa vackra handbroderade dukar, servetter, lakan etc. Om jag gör det så måste jag tvätta dem och då försvinner doften av mormor.

• Mormor som bollplank när jag löste korsord. Ett litet telefonsamtal till mormor och hon rappt hjälpte mig med ett knepigt ord. Och hon var över 80 år gammal.

• Mormors enorma empati. Min mormor var under ca 50 år en hängiven medlem av Röda Korset och var också under många år Ordförande för Röda Korset i Stockholm. Mormor ledde även träffar där gamla söta damer träffades och stickade och virkade saker som sedan såldes för att bringa in pengar. Som barn tyckte jag min mormor var jättegammal, trots att hon var född 1920 och jag 1969 (ni kan själva räkna ut ålderskillnaden). När jag var barn fick jag dock följa med mormor ibland på dessa stick- och virkaktiviteter och fick då träffa riktigt gamla små tanter, dvs 80+. De brukade klappa mig på kinden och sa "Ååååhhh, är du Ullas barnbarn?" Jag saknar dem med. 

• Min mormors förmåga att uppskatta de små, små sakerna i livet. Min mormor föddes och växte upp på Gotland och fick uppleva de första åren av 2:a världskriget på Gotland (hon gifte sig med morfar 1940 och flyttade till Malmö). En ö utslängd i Östersjön där ransoneringarna under kriget var än mer påtagliga. I min mormors hem fanns efter det alltid kaffe, kaffegrädde, chokladkakor och apelsiner.

Nej fy, fy bubblan vad jag saknar henne. Mormor var en av de finaste!