Båda mina föräldrar är födda 1945 och tillhör tydligen den så kallade "Jätteproppen Orvar". Ett - enligt min mening - absolut gräsligt uttryck för en hel generation hårt arbetande människor. Båda mina föräldrar är också så kallade "Efterkrigsbarn", dvs de föddes efter Andra Världskrigets slut, mamma i Juli 1945 och pappa i Oktober 1945. Just 45:orna var den största barnkullen i mannaminne. Människor såg freden vara i antågande och vågade tro på en framtid igen. Resultat; Det producerades ett och annat barn i de svenska folkhemmen.

Min pappa är redan pensionär sedan ett antal år men mamma ska gå i pension om 7 månader, lagom till semestern och sin 65-årsdag. Häromdagen ringde mamma och berättade att hon nu varit uppe på personalavdelningen hos sin arbetsgivare och fyllt i alla papper inför den kommande pensioneringen. " - Vad bra, tyckte jag. Hur kändes det?" (Ömsint dotter som man är så undrar man ju såklart om det kändes vemodigt eller bara skönt). " - Det kändes bara bra, sa mamma, men jag tackade ja till att komma in och arbeta vid behov". Du gjorde vad?? frågade jag mycket häpet men också lite misstänksamt. Och då berättade mamma att på en av blanketterna fanns det en ruta att kryssa i om man godkänner att ens fd arbetsgivare ringer en och frågar om man har möjlighet att komma in och jobba några timmar eller en dag vid sjukdom och liknande. Det här tyckte mamma var såååå bra. Få komma tillbaka lite då och då, träffa folk, hålla igång etc.

Och här brast det för mig (skäms ohyggligt nu).

Jag: - Men vad är det med er 40-talister? Ni är verkligen JÄTTEPROPPEN ORVAR! Kan ni inte bli pensionärer som alla andra generationer?

Mamma: - Vad menar du?

Jag: - Ja, börja en kurs i akvarellmålning, träffa barnbarnen och gå på teater. Inte fortsätta arbeta. I tjugo år har min generation väntat på era jobb men ni fortsätter att hänga er kvar. Du och pappa har ju pratat om att eventuellt flytta till Gotland. Har ni skippat de planerna nu?

Mamma: - Ja, men jag ska nog ta de planerna i beaktning igen. Om inte annat behöver jag då inte träffa min ohyffsade dotter så ofta.

*klick* Telefonen i örat. Men rätt åt mig. Jag har bett mamma om ursäkt. Det var verkligen inte trevligt av mig. Förlåt igen lilla mamma.