Sitter här och tänkte försöka sammanfatta och avsluta år 2009. Passar på när det är lugnt och stilla hemma. Pojkarna sysslar med sitt. Sambon har gett sig ut för att nyårshandla. God mat ska införskaffas. Innan han gick spanade han ut genom fönstret, kollade temeraturen och sa "Ok, wish med good luck". Det är inte sådär rasande kallt ute, -10 grader och i stort sett vindstilla men det är snorhalt och han kommer nog inte vara ensam därute, varken på vägarna eller i affären. Min stackars lille hjälte.

Så år 2009! Var det ett år att lägga till i ett av hjärnans alla minnesfack? Både ja och nej. Något höjdarår har det verkligen inte varit men ack så lärorikt. Här kan vi tala om att uppskatta de små, små sakerna i livet. Arbetsmässigt ett bottennapp. Känslomässigt ett bottennapp. En konstant oro över en rådande situation och hur framtiden kommer att te sig. Med sysslolöshet kommer även ett dåligt självförtroende och en självkänsla som kan liknas vid att en disktrasa förmodligen är mer uppskattad än mig. Den fyller åtminstonde en funktion.

Men det som var bra då? Fanns det något sådant? Ja, min familj - ALLTID!

När jag tänker på 2009 kan jag med glädje minnas

• Hur min yngsta brors sambo efter avslutad journalistutbildning direkt fick arbete på den tidning där hon praktiserade under studietiden. Stort jubel i familjen.
• Hur min äldsta son i konkurrens med över 300 andra elever vann en teckningstävling. Stort jubel i familjen.
• Hur lilla pappa äntligen fick träffa en läkare som genuint bryr sig om honom och att pappa äntligen känner förtroende för en läkare. Stora glädjetårar i familjen.
• Promenaderna med mamma. Vi går alltid i armkrok och bara pratar. En stund av mental vila för en orolig själ som jag.
• Yngsta sonens alla experiment i köket. Lucas älskar, verkligen älskar att laga mat. 12 år och redan en kvalificerad kock. Sambon och jag jublar inombords och nickar gillande mot varandra. Ingen oro för att låta honom flytta hemifrån en dag.
• Min syster och hennes makes nya boende. Nu har de en egen liten trädgård för sina fyra döttrar att leka i. Mycket "jubel i busken" därmed.
• Min sambos ord när han sa "I will never ever abandon you or give up on you H". Precis vad en skadeskjuten liten kråka behöver få höra.

En ganska blandad kompott av minnen. Jag har min egen lilla älskade familj, min mor och far (de bästa föräldrarna ever), tre fina bröder och en lika fin syster med respektive familj. What more could anyone ask for?

Nu försöker jag spana in i kristallkulan och studera stjärnorna på himlen för att kanske finna ut vad 2010 månne ha planerat för mig. Gott Nytt År!