När nu motorn är igång igen och jag därmed är i gasen; Ett länktips till alla terrierälskare. http://www.terrierworld.co.uk/

Lördagsgåtan, vem föreställer fotot? ;)

Min lilla, lilla trogna skara av läsare har säkerligen noterat att bloggen inte ens har gått på sparlåga, snarare har här rått en total tystnad. Det finns flera orsaker till det, orsaker som jag inte ska trötta ut er med.

Men nu vrider jag på startnyckeln igen och gör en rivstart; Crufts 2009!

Ni känner ju till min stora och innerliga förälskelse till den lilla Sealyhamterriern. And he did it again, and again and again. Vem? Jo Charmin såklart. BIR, BIG och vroom, vroom, off to the final and YES!! BIS. I just love that dog. Jag tror jag ska skaffa en idolposter med hans söta ansikte på och sätta upp vid sängen. CH Efbe's Hidalgo at Goodspice är en sann stjärna och jag som är "begåvad" med den stora gråtgenen fäller ett par tårar i ren lycka.

Segerbild finnes här.

Ja, här blir det inte många ord nedtecknade. Förutom allt annat så pågår som bekant Westminister Dog Show 2009. Och alla bedömningar går att följa  på hemsidan http://www.westminsterkennelclub.org/

Jag lutar mig tillbaka och njuter!

Idag, eller ikväll om man ska vara petig,
så får det räcka med en bild på bloggen. 

En av de finaste finns inte mer. Lilla söta Nattsmygarns Oldorina har avlidit nästan sex år gammal. Ollie - som hon fick heta hos mig - var den mest underbara lilla varelse du kan tänka dig. Godhjärtad, en toppenmamma till sina tre kullar och en riktig pussgurka. Ollie var mitt första rasrena marsvin av rasen rex och blev mor till tre kullar. Efter den tredje kullen valde jag att ta henne ur avel. Allt för att inte riskera hennes hälsa och välmående.

Ollie fick därefter gå tillsammans med andra honor. Problem uppstod dock om burkamraten var en hona som gick i avel. När burkompisen födde sin kull så snodde Ollie bebisarna. Kidnappade de helt enkelt. Lilla söta Ollie ville med all tydlighet ha egna bebisar att pyssla om. I och med detta fick jag ta till en lite mindre rolig lösning genom att sätta Ollie med en annan pensionerad hona.

Ollie fick alltid bo på "pusshöjd" i burskåpet. Inget av mina marsvin var så tamt som hon. Dagliga pussar delade hon ut när jag stoppade in näsan i burskåpet. Ja, du lilla Ollie, nu finns du inte mer och att du lämnar ett enormt tomrum efter dig, ja det behöver väl kappast förklaras närmre.

Ollie sover med sina bebisar.

Nattsmygarns Oldorina

2003-05-26 -- 2009-01-22

Jag finner det vansinnigt roligt att finna lite udda uppgifter om olika hundraser. Eller uppgifter som i sig inte är udda på något sätt men som ger det där lilla extra eller "onödigt vetande men så väldans roligt att känna till ändå".

Jag har alltid varit oerhört förtjust i Alfred Hitchcocks filmer. Ingen kunde som Hitchcock skapa spänningar och överraskningar i filmerna. Han lekte med ljuset och byggde skickligt upp spänningssekvenser där man anade vad som komma skulle men där man ändå "togs på sängen" när det väl inträffade. Redan som barn satt jag uppkrypen i soffan hemma, med en kudde i beredskap, och tittade på några av hans alster. Det var dock först när jag var i nedre tonåren som mina föräldrar tillät mig att titta på filmen "Psycho". I månader efteråt vågade jag inte dra för draperiet när jag duschade. Man kan lugnt säga att jag kände ett visst obehag i duschen efter den filmen.

Men Hitchocks filmer var inte bara nervkittlande. Som alla så väl känner till så innehåller de flesta av Hitchcocks filmer framträdanden av Hitchcock själv. Han kan ibland ses för en kort stund då han till exempel kliver på en buss, går framför en byggnad eller syns på ett fotografi. På engelska kallar man denna företeelse för "camo". Detta blev något av Hitchcocks signatur. Filmen "Fåglarna" från 1963 är en sådan film där Hitchcock dyker upp. Det är i scenen där filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare, Tippi Hedren, går in i Davidson’s Pet Shop i San Francisco. Samtidigt kliver Alfred himself ut ur samma butik med - ja med vadå? Jo, sina egna två Sealyhamterriers Geoffrey och Stanley. Visst kan man placera denna information under kategorin "underbart onödigt vetande"? Denna underbara upptäckt föranledde ett ivrigt googlande från min sida och visst var det Hitchcocks två egna hundar. Man kan finna en del bilder på "Alfred and his boys". Vill du se scenen? Kika på nedanstående klipp men se upp, som alltid när Hitchcock dyker upp i sina egna filmer så går det undan.

Det är tydligt att en bloggare nära undertecknad har drabbats av den stora längtan. Med anledning av detta får en väl bjuda på lite ögongodis så här på förmiddagskvisten. Förvisso i tecknad form, but you'll get the picture (oj vad fyndigt det blev).

Två bedårande valpar; en Sealyhamterrier

och en Skotsk terrier

Läser i tidningen idag om en studie vilken bedrivits vid Queensland University of Technology med fokus på katastrofer till sjöss och hur människor reagerat i samband med dessa. En sådan katastrof, och som också ingått i studien, var Titanics förlisning 1912 där 1 522 av de 2 208 passagerarna omkom, varav 90 av ca 130 svenskar. I artikeln kan man läsa: 

"Ett oproportionerligt antal britter dog när Titanic förliste 1912, sannolikt för att de uppträdde artigare än andra nationaliteter, har en forskare vid Queensland University of Technology kommit fram till".

Det är nu jag nästan, men bara nästan, börjar fnittra. Jag har ju naturligtvist den allra största respekt för de avlidna och dess anhöriga men onekligen ploppar bilden upp av britter som artigt erbjuder sin plats i livbåten; "Please, be my guest, feel free to take my place in the lifeboat. I'll take the next one."

Fnittret fastnar dock - med all rätt - i halsen då man läser vidare. 

"David Savage har studerat hur människor reagerat i samband med fyra katastrofer till sjöss under 1900-talet. Som helhet styrs beteendet av altruism och sociala normer, snarare än en ”den starkaste överlever"-mentalitet.

Men i fallet Titanic var sannolikheten att en amerikan överlevde 8,5 procent större än andra nationaliteter, medan den för britterna var sju procent lägre.

Savage ser två förklaringar: Att få amerikaner reste i tredje klass, som låg längst ifrån livbåtarna, och att britterna var artiga och köade, skriver The Independent."

Att britterna köar är välkänt. Lugn och skötsamhet i spikraka led ses vid varje busshållplats i Storbritannien. Ingen skulle ens komma på tanken att försöka tränga sig.

Av förklariga skäl ska ett visst tumult ha utbrytit vid livbåtarna vid Titanics förlisning med knuffar och slagsmål mellan passagerare som försökte få en plats i en av båtarna. Enligt samma artikel ska då Kaptenen för Titanic ha skrikit;

”Uppför er som britter, pojkar”.