Blekingeförfattaren Sven Edvin Salje lär ha sagt: ”Två saker är viktiga här i livet. Det ena är abstrakt och det andra är konkret. Det konkreta är böcker och det abstrakta är längtan.”

 

Och längtan har med all kraft infunnit sig hos undertecknad. Längtan tillsammans med ren och skär förälskelse. En smärtsam process och kombination. Eller som Karin Boye skrev om förälskelsen: "Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?"

Föremålet för min förälskelse är en liten clown, eller i det här fallet, flera stycken. Åh, du milde vilket kaos en sån liten parvel kan skapa i en människas inre.

Kika gärna på hela klippet och övertyga mig gärna därefter att min djupa förälskelse troligen är en övergående fas. Och det där med längtan och smärta; Visst är det väl så att längtan kan ersättas av annat? Eller? Och visst är det väl så att tiden läker alla sår?

 

Idag hade jag tänkt skriva om potatis. Berätta lite om potatisens historia och dess betydelse. Kanske nämna något om de extremt svåra svältåren vilka Irlands befolkning drabbades av när potatisskörden slog fel. En av anledningarna till att så många Irländare emmigrerade till det stora landet i väst och också anledningen till att halva USA's befolkning - många generationer senare - plötsligt blir Irländare i själ och hjärta en gång per år och ger sig ut, klädda i grönt och vitt, och firar St. Patricks Day.

Kanske skulle jag kunna dela med mig av några fantastiska potatisrecept passande nog så här i januari månad och i den, för övrigt, rådande finansiella krisen i Sverige. Vore jag riktigt hurtig skulle jag berätta om hur det är att sitta ute på en kobbe i Stockholms Skärgård en varm sommarkväll och borsta färskpotatis som ska ingå i den, för kvällen, planerade middagen. En middag som intas sittandes i båten, till ljudet av vattnet som kluckar mot kölen och det avlägsna puttrandet från en gammal träbåt i fjärran.

Men jag tyar inte som man sa i Småland förr. Inspirationen har fortfarande inte riktigt kommit tillbaka men framför allt känner jag mig osedvanligt trött idag. Så det får bli ett härligt gammalt foto istället. Ett foto från en ICA-butik i Stockholm någon gång på 50-talet. Den säljande texten lyder:

"Potatis för hushållet är A och O. Smakmärkt Slotts är både ren och go´."

Jag lider av akut skrivkramp. Inte ett enda vettigt ord har jag fått ur mig på 1,5 dygn. Kommentarer i andras bloggar går bra. Så också att hjälpa människor med deras släktforskning och att skriftligen få ihop forskningsresultatet i begriplig form så att mottagaren förstår innehållet. Men att författa något själv, något som en annan person kan finna intressant att läsa!? Nej, inte ett ord formas på datorskärmen.

Försöker hitta uppslag. I vanliga fall är det oftas bilder, gärna gamla fotografier vilka jag hämtar inspiration ifrån. Har kikat på lite sparade bilder på datorn - såna som är tänkta att illustrera mina blogginlägg - men ingen av de känns tillräckligt inspirerande att skriva om.

Tittar på min älskade samling av gamla vykort, de som är i svart/vitt med motiv föreställande kvinnor från 1900-1920-talet, barn från förra sekelskiftet, platser och städer vilka jag har anknytning till, alla naturligtvist riktigt gamla. Vidare i samlingen, barn utklädda till änglar, ett vanligt motiv vid förra seklet och som råkar vara mitt favoritmotiv. Men kommer det någon strålande skrividé ramlandes över mig? Noop! Vem är intresserad av mina gamla vykort? Vem vill veta att det var just ett av vykorten som inspirerade mig till den kommande nya färgsättningen i vårt vardagsrum? Totalt ointressant och sömnframkallande.

Nej, jag får nog sova på saken och se om jag kan tvinga fram något intelligent i sömnen. Och nu har dessutom Antikrundan börjat på TV. Enda programmet jag följer slaviskt så nu blir det hur som helst inget mer skrivet idag.  

 

Många rynkar på näsan åt det engelska köket, ja faktum, åt hela det Brittiska köket. Yorkshire Pudding och Kidney Pie är väl såna maträtter som de flesta förknippar med Storbritannien och den allmänna uppfattningen är att "inte kan de där britterna laga mat heller.....?" Inget kunde vara mer fel. Undertecknad har levt ihop med en engelsman i snart 15 år och jag har aldrig ratat något av det han lagat. Egentligen äter man i stort sett samma mat som vi gör i Sverige men med den skillnaden att de - precis som oss - även har gamla traditionella maträtter som i våra öron låter något bisarra. Själva skyfflar vi ju i oss Surströmming av samma orsaker. Och det där med att inte kunna laga mat? Storbritanninen har fler restauranger i Guide Michelin än vad vi har. 

Vill du testa själv att laga klassiska Brittiska maträtter? Då rekommenderar jag denna länk:

http://www.retrofoodrecipes.com/local_dishes.html

"A collection of well known and not so well known historical recipes from England, Scotland, Wales & Ireland!

I menyn till vänster finner du även:

• 1960s & 1970s Classics

• UK & Irish Classics

• Retro Meat Dishes

• Retro Desserts

• Retro Baking

• Retro Casseroles

• Retro Vegetable Dishes

• Retro Soups

• Retro Sauces

"1960s & 1970s Classics"var rolig. Där fann jag många av de maträtter jag själv åt som barn på 70-talet; Beef Bourguignonne, Coq au Vin och Duck a l'Orange för att nämna några.

Det brittiska köket - och då tänker jag på alla bistra tider som de fått uppleva - präglas starkt av att "koka soppa på en spik" och att "göra mer av det lilla". Att fylla kalkonen med "stuffings" tex var ett sätt att få ut fler portioner av fågeln. Att kalkonen blir mer saftig pga denna handling blev liksom en liten bonus. Därför måste jag få dela med mig av ett av mina favoritrecept på sidan. Har inte smakat soppan själv men här är det verkligen "man tager vad man haver". Läs noteringen/tillägget till receptet så förstår ni varför. Det är ett skotsk recept med det helt underbara namnet "Angus Potato Soup"

INGREDIENTS
10 Medium Peeled and Sliced Potatoes
4 pints (2 litres) Water
1 Large Carrot, scraped
1 lb (450g) Roast Beef Bones
2 Large Peeled Tomatoes
2 Medium Onions, peeled
METHOD
Place the Roast Beef Bones in a saucepan. Add the Water, cover and simmer for 1 hour. Uncover and add the chopped Onion, Potatoes and Tomatoes. Grate and add the Carrot. Cover and simmer for a further 1 1/2 hours. Remove Roast Beef Bones. Season to taste.

NOTE: If preferred, 2 Carrots can be used and no Tomatoes, or 4 Tomatoes and no Carrots. In Scotland the housewife simply slices and roughly chops the Carrot, when this variety of soup is wanted in a hurry.
Sometimes the Angus housewife slices and fries the Potatoes and the onions in a tablespoon of smoking hot dripping in the saucepan, before adding the bones. Enough for 6 people.

Jag löser korsord så gott som dagligen. Ett arv från mormor som i sin tur lärde sig lösa korsord av sin mamma redan som liten flicka på 1920-talet. Det är sällan jag köper renodlade korsordstidningar, oftast blir det Hemmets Journal och liknande (jag=tant, jag vet) vilka brukar innehålla ett 20-tal korsord i varierande svårighetsgrad. Inför Julhelgen köpte jag på mig hela tre olika veckotidningar fullproppade med extra många korsord, julnummer som det var. Har fortfarande ett helt gäng korsord kvar att lösa.

Igår kväll hade jag svårt att sova. Det stormade rejält utanför fönstret och grannens katt satt dessutom utanför - uppenbarligen bortglömd - och skrek förtvivlat. Saknar man inte sin lilla kisse när klockan är halv 11 på kvällen och det också stormar ute? Nåväl, tillbaka till korsorden. Pga ovanstående, som störde min nattsömn, så hämtade jag en tidning och bläddrade fram till ett olöst korsord. Jag började fnissa lite då jag såg bilden som illustrerade korsordet och från vilken en massa ord och meningar skulle hämtas. 

Se bara, jag har skannat in den. Personligen tycker jag att det är som att blicka in i framtiden. Är det inte...? Med sin make...? Den silvergrå hårknuten...? Glasögonen på nästippen...! Hunden! Är det inte en...? Och katt har de också.  

PS! Först efter jag löst klart korsordet fick jag svar på vad mannen fick i julklapp. Det var inte en cykelhjälm eller keps som jag trodde utan en basker (??)

Tänkte att jag skulle bjuda på lite fler gamla fotografier på temat hund och med åtminstonde en amatörmässig gissning vad gäller ras.

Först ut har vi ett ungt par som är hos fotografen och har hunden med sig. Med all sannolikhet är det det unga parets förlovningsfoto. Man gick till fotografen förr för att ta ett foto i samband med trolovningen. Tidsmässigt daterar jag fotot till någonstans runt 1910 och vi befinner oss långt norrut, närmare bestämt i Kiruna eller i trakterna däromkring. Det går att utläsa på pappersramen runt fotot vilken uppger fotografens namn och ort. Men vad är det för hundras? En icke kvalificerad gissning skulle vara Dansk/Svensk Gårdshund men kan det stämma med tanke på det geografiska läget? Vid den här tiden var Dansk/Svensk Gårdshund fortfarande vanligast förekommande i södra Sverige och då framför allt i Skåne.

Nästa hund "till rakning". Bläddrar förbrilt i rasboken. Det här känns ju som en rasren hund. Fotot är öht lite knepigt så tillvida att det är svårt att tidsbestämma det. Pojken bär en sk kolt, ett litet klänningsliknade plagg, vilket även flickor gjorde. Praktiskt vid blöjbytet. Problemet är att modet för barn knappt ändrades någonting under senare delen av 1800-talet fram till de första 15-20 åren av 1900-talet så barn i kolt kan man se på foton mellan 1860-1920, en period av 60 år alltså. Nu tror jag att fotot är taget runt 1890-1910 men det hjälper inte så mycket vad gäller rasbestämning av hunden. Jag får bläddra lite till och se om jag kan klura ut rasen. Lite ser den ju ut som en Briard men de är ju inte lockiga och öronen är helt fel. Knepigt det här! Har ni tips äro dessa högst välkomna.

Väskan är packad och står redo i hallen. Ja, mentalt och i min fantasi förstås. Än blir det ingen flytt till England. Men nu vet jag i vilket fall som helst var jag vill bo. I Grevskapet Dorset (Grevskap är ungefär motsvarigheten till våra landskap). Dorset ligger i sydvästra England, se kartan härintill, och består både av vackra gröna herdar (ni vet, där jag ska ta långpromenader á la Beatrix Potter) men gränsar även till havet. Hav kan jag som bekant inte leva utan. Var endast 10 dagar gammal första gången jag seglade med mor och far. Hela grevskapet är oerhört pittoreskt med små sömniga byar men mest känd är kanske Dorset för sitt kustlandskap med de branta klipporna ner mot havet. Tankarna för en onekligen till något fornhistoriskt, vinpinande och nästan overkligt geologiskt sett. Kusten är dock inte enkom känt för de branta klipporna. Här finns också de kända turistorterna Bournemouth, Poole, Weymouth mfl. Små söta städer vid kusten med intilliggande stränder. Kilometer efter kilometer av sandstränder. Och nej, det regnar inte jämt i England, varken på sommaren eller vintern. Det går alldeles utmärkt att njuta av sol och salta bad. Mest förtjust blev jag dock i en liten stad som ligger i den norra delen av Dorset. Pga av Englands storlek så behöver man inte låta sig avskräckas av dess läge, det tar bara någon timma till havet med bil. Det är den lilla staden Shaftesbury som framförallt har stulit mitt hjärta med hull och hår, se fotot här nedan. Backen går under namnet "Gold Hill" och står man här vid krönet, har man som synes utsikt över de gröna engelska herdarna. Det är så man vill brista ut i sången "Green, green grass of home". Det enda som oroar mig är just den här backen. Vete sjutton om man kommer vara i så pass skapligt skick vid sin ålders höst att man obehindrat sprintar upp och ner för den. Och blir det så, att jag inte är av fullgod kondition, ja, då får jag väl göra något annat. Kanske njuta av nedanstående helt underbara. En liten restaurang/café som serverar lunch, men också - viktigast av allt - Afternoon tea. På skylten kan man läsa "Clotted cream teas, Selection of cakes, Dorset Apple cake". (Oh God, mighty in heaven). Skylten till vänster visar att huset också bebos av en liten antikaffär (nu kommer tårarna snart). Så fantastiskt perfekt för mig. En tur in bland gamla nötta ting och därefter en kopp te med scones. Fattas bara att det ligger en liten bokaffär rakt över gatan. Då skulle min resväska stå på rullbandet ute på Arlanda i denna sekund. 

Har precis bakat klart muffins med yngsta sonen. Han älskar att baka vilket inte jag gör men hans glädje över detta husliga pyssel är förvånansvärt smittsamt. Ja, inte att det gör mig så mycket mer förtjust i själva bakandet men han är en solstråle att umgås med. Sådant värmer en mors ömma hjärta.

Något annat som gör mig glad är mina två reproduktioner av den franska konstnären Jacques-Louis Davids tavlor av Madame Récamier. Tavlan till vänster (och ni får ursäkta kvalitén, jag fotograferade av min tavla med mindre lyckat resultat) är en beskärning av orignalmotivet. På orignalet ser man att Julie Récamier sitter på en divan i ett sparsamt inrett rum. Den andra tavlan föreställer också Madame Récamier men tillsammans med sin dotter. Jag är osedvanligt förtjust i dessa två tavlor. Originalen är målade år 1800 och hänger i Louvren i Paris. Mina reproduktioner har några år på nacken de också. Jag såg en annons på Blocket där de var till salu för 200 kronor styck, vilket är max vad de är värda. Nu köpte jag de inte pga priset utan just för att jag tycker så mycket om motiven. Damen som sålde de hade precis rensat ut sin nyss avlidna mors hem och dessa tavlor ville hon sälja då, citat "vi har precis renoverat hemma och då passar inte dessa in". Fnys, säger jag. Men vilken tur för mig. Hemma hos mig passar de ypperligt. På baksidan kan man läsa sig till att mina reproduktioner lämnades in för inramning hos en Forsell på Linnégatan i Stockholm år 1902. Vilken tur att de satt i sin originalram annars hade jag aldrig vetat åldern på dem.

Men vem var Julie Récamier? Denna otroligt vackra 23-åriga kvinna på tavlan. Jo, hennes fullständiga namn var Jeanne Françoise Julie Adélaïde Récamier, född Bernard den 4 december 1777, död 11 maj 1849, fransk societetsdam. Självaste Napoléon Bonaparte blev alldeles till sig i trasorna när han första gången träffade henne, hänförd av hennes skönhet, och ville ha henne till älskarinna. Den fulingen var som bekant gift. Julie var dock öppet Napoleonfientlig och bad honom dra åt pepparn. Sånt gillar vi. En ung kvinna med skinn på näsan.

Vill du se hur hela tavlan ser ut, den som hänger i Louvren, se länk; Madame Récamier