Ja, vad har rubricerad stumfilmsskådespelare på denna blogg att göra kan man fråga sig!? Jo, han var ägare till en Irländsk Varghund vid namn Centaur Pendragon.

Rudolph Valentino, född Rodolfo Alfonso Raffaello Piero Filiberto Guglielmi di Valentina d'Antoguolla *pust* (1895 - 1926) hade ett stort hundintresse och ägde bla en Doberman, en Grand Danois samt redan nämnda Irländare.

Ett litet lättsamt inslag så här en söndagmorgon ;)

Igår besökte jag och familjen Mariefred, en enormt vacker stad vid Mälarens strand. Hemkommen på kvällen gjorde jag det som man gör innan läggdags, dvs tvätta mig, borsta tänderna och dra en borste genom håret. Samtidigt fick jag för mig att skura toaletten (!!??) Med hårborsten i ena handen och skurmedlet i den andra skred jag till verket. Fram med toaborsten och böjde mig över toaletten för att börja skrubba när det sa knaaak, gnissel, pang och dubbelpang i ryggen. Tårarna trängde upp i ögonen och jag fick tag i handfatskanten och lyckades bibehålla en (nåja, någorlunda) upprätt ställning. Efter en stund kändes det hyffsat i ryggen och jag vaggade som en anka ut ur badrummet.

Allt gott trodde jag. En liten muskelbristning kanske? I morse var det Helene som fick rulla ur sängen. I 90 graders vinkel lyckades jag inta min plats framför datorn och varje rörelse sidledes var ohyggligt smärtsamt.

Kontentan av detta är; Gör aldrig två saker samtidigt för att "vinna tid". Musklerna och lederna i kroppen blir totalförvirrade.

Så dagens bidrag till min Varghundsblogg blir av det lättsammare slaget; O'Hooligan, en tecknad serie som publicerades i "Irish Wolfhound Magazine". Från början för att fylla ut tidningen men sedemera som ett stående inslag.

Enjoy!

Mrs Mary Raymond Shipman Andrews (1860-1936) var en amerikansk författarinna (kanske mest berömd för sin novell om President Abraham Lincoln) som starkt bidrog till att öka intresset för Varghundar i USA.

Tillsammans med sin make som till yrket var domare, omgärdade hon sig alltid med ett par varghundar. Deras hem strax utanför New York fick namnet "Wolf Hollow".

I ett nummer av tidningen "Country Life" år 1916 kunde man läsa ett reportage om den irländska Varghunden, signerad journalisten Walter A. Dyer. Flertalet kända Varghundsägare intervjuvades, däribland Mrs. Shipman Andrews. På frågan var hennes förtjusning hos Varghundar låg svarade hon; "Being Kentuckian, I like men and dogs by the yard, so wolfhounds have an instant appeal for me. They are wonderful people."

Nedan Mrs. Mary Raymond Shipman Andrews med två av sina Irländare Patricia och Cymbaeth utanför deras hem "Wolf Hollow". Fotot från Country Life, år 1916.

Och visst gick Pennybright Sascha och blev BIG-3. Vansinnigt roligt!

Men jag som har en dröm om en Afghan eller Saluki; vilka vackra Show dogs. Det är så tårna krullar sig.

För övrigt såg jag att det gått alldeles strålande för de svenska VGS'arna. Jajamensan, är det blå-gult så SKA det vara blå-gult ;)

Otroligt trevliga resultat från World Dog Show 2008. Den svenska Irländska Varghundstiken Pennybright Sascha blev inte bara BIR utan även bästa Veteran bland vargisarna. En strålande insats av en 8-årig tik.

Grattis kennel Pennybright!

Nu sitter jag och väntar på resultaten från BIG....! 

Så här glad blir man över resultatet (snällt bidrag från Lisbeth)

World Dog Show 2008 i Sverige. Lite reportage inför det hela från Uppsala nya tidning samt Trollhättans tidning så här utställningens första dag.

UNT 

http://www.ttela.se/index.asp?article=40485 

Dessutom; Kommunal beviljade dispens för busstrafik kring WDS. Vi är många som drar en lättnandes suck!

DN 

Ett tacksamt bidrag från Lisbeth på "Skottebloggen".

1931
"Då kom första varghunden till Sverige (i modern tid) genom Carin Lindhé
Kennel Mountebanks. Under efterkrigstiden förde varghunden en blygsam
tillvaro, men under senare 60-talet hamnade den åter i blickfånget genom
Carin Lindhes engelska importtik Ch Brackenford Ballinderry Patricia
(Patsy) som 1968 tog 5 BIS och blev Guldhund. Jag har personliga
minnesbilder av Patsy! Det var sensationellt att se en hund av hennes
storlek röra sig som om hon ägde ringen."

Mina egna efterforskningar visar att INTUCH NORDUCH Brackenford Ballinderry Patricia var efter Montebello Prince Of Boroughbury, undan Brackenford Pam.

Patsy fick flera kullar där majoriteten av avkommorna samlade på sig flertalet championtitlar. Faktum är att under slutet av 1970-talet, dominerades ringarna helt av Patsyavkommor.

Med hänvisning till mitt senaste inlägg; Kanske var det historien om Legenden, den Irländska Varghunden Gelert, som mamma Varghund berättade om för sina valpar. Än idag tvistar de lärde om huruvida denna historia är sann eller inte. Är det en "tale" eller finns det någon sanning med en viss överdrivenhet för att romantisiera historien?

Som den romantiker jag själv är stundtals väljer jag att återberätta historian så som den gjorts i många århundranden, sen får ni kloka läsare själva ta ställning till sanningshalten.

Once upon a time......;

År 1205 fick Prinsen av Norra Wales, Llewelyn the Great, en gåva av Kung John i form av en Irländsk Varghund. Llewelyn och Varghunden med namnet Gelert blev oerhört fästa vid varandra och dagligen vistades de ute i skog och mark där de tillsammans jagade.

Vid en jakt kom inte Gelert på inkallningen och Prins Llewelyn återvände hem på kvällen, mycket upprörd över Gelerts olydnad. Vid hemkomsten möttes han av Gelert som kom ut från hans sons barnkammare. Gelert var blodig runt munnen och pälsen täckt av blodstänk.

Prins Llewelyn rusade in i barnkammaren, bara för att finna sin sons vagga tom men med blodstänk och med golvet täckt av blod. Llewelyn rusade ut igen, drog sitt svärd och högg det i Gelert. Gelert gav ifrån sig ett skrik och ramlade ihop i en dödskamp. Med blicken fixerad vid sin husses gav han upp och dog.

Då hördes det från en liten närliggande kammare ljudet av barnskrik. Llewelyn rusade dit och fann sin son i tryggt förvar och oskadd. Llewelyn rusade tillbaka in i sonens barnkammare och under barnpigans säng fann han en död varg, ihjälbiten av Varghunden Gelert.

Som en vördnad över sin döda trofaste vän som hade räddat livet på hans son, lät Llewelyn resa ett gravkor där Gelert begravdes. Det sägs att från den dagen såg man aldrig Prins Llewelyn le igen.

Nedan; Gelerts grav. Huruvida denna grav är efterkonstruerad eller inte låter jag vara osagt. Jag vet inte. Vet du? Bifogar också en målning föreställande Prins Llewelyn the Great och Gelert när det går upp för Llewelyn att Gelert hade räddat hans son från vargens attack.