Läser i tidningen idag om en studie vilken bedrivits vid Queensland University of Technology med fokus på katastrofer till sjöss och hur människor reagerat i samband med dessa. En sådan katastrof, och som också ingått i studien, var Titanics förlisning 1912 där 1 522 av de 2 208 passagerarna omkom, varav 90 av ca 130 svenskar. I artikeln kan man läsa: 

"Ett oproportionerligt antal britter dog när Titanic förliste 1912, sannolikt för att de uppträdde artigare än andra nationaliteter, har en forskare vid Queensland University of Technology kommit fram till".

Det är nu jag nästan, men bara nästan, börjar fnittra. Jag har ju naturligtvist den allra största respekt för de avlidna och dess anhöriga men onekligen ploppar bilden upp av britter som artigt erbjuder sin plats i livbåten; "Please, be my guest, feel free to take my place in the lifeboat. I'll take the next one."

Fnittret fastnar dock - med all rätt - i halsen då man läser vidare. 

"David Savage har studerat hur människor reagerat i samband med fyra katastrofer till sjöss under 1900-talet. Som helhet styrs beteendet av altruism och sociala normer, snarare än en ”den starkaste överlever"-mentalitet.

Men i fallet Titanic var sannolikheten att en amerikan överlevde 8,5 procent större än andra nationaliteter, medan den för britterna var sju procent lägre.

Savage ser två förklaringar: Att få amerikaner reste i tredje klass, som låg längst ifrån livbåtarna, och att britterna var artiga och köade, skriver The Independent."

Att britterna köar är välkänt. Lugn och skötsamhet i spikraka led ses vid varje busshållplats i Storbritannien. Ingen skulle ens komma på tanken att försöka tränga sig.

Av förklariga skäl ska ett visst tumult ha utbrytit vid livbåtarna vid Titanics förlisning med knuffar och slagsmål mellan passagerare som försökte få en plats i en av båtarna. Enligt samma artikel ska då Kaptenen för Titanic ha skrikit;

”Uppför er som britter, pojkar”.