Fortsättning på historien om Lurch.

Lurch blev mycket snabbt en högt älskad familjemedlem. M har beskrivet honom som "Kind, not just kind but kind-hearted and good-natured. A happy dog, a faithful companion and a dog full of life. However, sometimes infantile and stupid beoynd completely senseless."

Lurch var en hund "full of life", ibland på gränsen till överenergisk. Han var trots allt en vinthund med en lagrad depå av energi som då och då behövde frigöras genom att helt enkelt göra det han var bäst på, nämligen springa. Och det fanns gott om ställen att springa på. Med bara några minuters promenad öppnade sig det vackra engelska landskapet med gröna herdar och små skogsdungar utslängda som öar i ett grönt hav. Och där det finns herdar och små skogsdungar, där finns det kaniner......!

Fortsättning följer imorgon....!

Det var väldigt länge sedan jag skrev om den stora vackra Irländaren, den som gett namn till bloggen, dvs den Irländska Varghunden. Dags att plocka upp tråden igen och jag väljer att göra det genom att berätta om min sambos Irländare.

Si, det var så här;

När min sambo (härmed kallad M) var i övre tonåren och varje dag gick till skolan, passarerade han ett hus där det i trädgården alltid satt en vacker Irländsk Varghund uppbunden vid ett träd. Sambon brukade stanna till och småprata med honom varpå ägaren (en man i 60-årsåldern) kom ut på trappen och skrek åt sambon att försvinna. En dag fick sambon nog av att se detta vackra djur bara sitta där. Han öppnade grinden, stegade fram till huset, knackade på och den ilskna mannen öppnade.

" - Goddag, sa M, är er hund möjligtvist till salu?

Mannen blev mer än paff men det visade sig att han faktiskt inte ville något hellre än att bli av med hunden. De två gjorde upp om ett pris och den vackra Irländaren var därmed M's. Inget bra sätt att köpa en hund på men ibland måste man gå på magkänslan. Irländaren var helt utan papper och det visade sig att den Ilskna mannen hade köpt hunden av ett kringresande sällskap som i sin tur köpt honom i tron att han pga sin storlek var den perfekta vakthunden, något de snabbt insåg att han inte var, tvärtom, vänligheten själv.

M tog hem hunden och hans mor blev inte direkt överförtjust. Hon älskade hundar och de hade precis varit tvungna att låta deras sista labrador somna in, men denna raggiga kalv....Vad var det M hade kommit hem med? M's mamma var dock en vänlig själ i grund och botten och sa "As long as you take the fully responsibility...!"

M gav Irländaren namnet Lurch. Han fick heta Lurch av två orsaker. Dels ar det namnet på en av rollkaraktärerna i TV-serien "Familjen Adams", dvs den till synes jättestora, verkligen storväxta läskiga butlern som visar sig vara både vänlig och godhjärtad men också lite dyster och svårmodig.

Den andra orsaken var det faktum att Lurch saknade papper. Det rådde inga tvivel om att han var en Irländsk Varghund men det fanns tecken på att han kanske inte var en renrasig Irländare några led bakåt i stammen. I Storbritannien är de brittiska vinthundskorsningarna så väl etablerade att de har en egen benämning, nämligen lurcher. En lurchers ena förälder är alltid en vinthund, t ex en Irländsk  Varghund men oftast greyhound eller whippet. Den andra föräldern är ofta en border collie eller en terrier, men många andra raser används också. Syftet med lurchern är att förena vinthundens snabbhet med t.ex en border collies samarbetsförmåga eller en terriers mod.

Så namnet var därmed en självklarhet, dvs Lurch.

Häng med imorgon för Part two i "Lurch - the story about an Irish Wolfhound"

Till vänster; "Lurch" - The Butler i The Addams family".

Rubricerat har väl inte undgått någon. Själv har jag

• Gjort julgodis
• Hängt upp julgardiner i köket
• Tryckt nejlikor i apelsiner och hängt upp dessa i köksfönstret i röda band (ett måste varje jul)
• Svurit över elljusstakar där det alltid är en lampa som inte fungerar
• Insett att jag har 300 kronor i presentkort hos min närmsta blomsteraffär. Dessa kommer väl till hands nu inför jul. Här ska frossas i hyacinter och julstjärnor.

Vidare har jag därimellan sprungit mellan köket och datorn. Måste ju kolla resultaten från Hund 2009 vilka uppdateras regelbundet på hemsidan. Jag känner mig som nedanstående gosse: "Dear Santa, all I want is a little white clown.....!"

Varje dag tänker jag på min mormor. Ibland är saknaden så stor att den nästan är alldeles för jobbig. Ofta, ofta börjar jag gråta hejdlöst när det djupare och djupare tränger in att hon inte finns mer. Och ändå har det nu gått fyra år. Den 13 november 2005 valde mormor att fatta morfars utsträckta hand och återförenas med honom. Min mormor blev 85 år gammal och jag hade det stora privilegiet att få vara en del av hennes liv i 36 år. Jag är så enormt tacksam över att just hon var min mormor. Enormt tacksam över att jag själv hann bli mamma och att mormor därmed fick uppleva mina barn. Så enormt tacksam över alla foton, minnen, samtal, trösterika ord, dofter, recept, vackra tankar, värderingar, ja allt vi delade eller som ffa mormor delade med sig av.

Som mest saknar jag:

• Att trots att jag var långt över trettio år så envisades mormor med att fortfarande skala min apelsin. Hon skalade även min potatis när vi skulle äta lunch/middag. Hon bredde t om min smörgås. Jag protesterade men mormor envisades.

• Hur mormor alltid frågade mig om jag hade tofflor eller innerskor med mig när jag kom hem till henne. Något jag minns från det jag var ca 4 år gammal och som var en stående fråga fram till hennes bortgång. Ja, t om när jag var 36 år gammal. Mitt stående svar var "NEJ" och sen ylade hon varje gång man sprang i trappan i huset; "Helene, spring inte i trappan, du kan halka". Jag saknar någon som är rädd och orolig för att jag ska halka i trappan.

• Doften av mormor. Min mormor doftade alldeles ljuvligt. På 50-talet var min morfar till Paris å tjänstens vägnar. Med sig hem till mormor hade han köpt en parfym som mormor blev djupt förälskad i. Sen hade hon samma parfym fram till 2005 då hon somnade in. Det var en underbar parfym men jag har bara känt doften av den på en endaste annan person sedan jag föddes. Jag har fått textilier från mormors hem efter hennes bortgång. Allt luktar mormor. Så jag kan inte använda dessa vackra handbroderade dukar, servetter, lakan etc. Om jag gör det så måste jag tvätta dem och då försvinner doften av mormor.

• Mormor som bollplank när jag löste korsord. Ett litet telefonsamtal till mormor och hon rappt hjälpte mig med ett knepigt ord. Och hon var över 80 år gammal.

• Mormors enorma empati. Min mormor var under ca 50 år en hängiven medlem av Röda Korset och var också under många år Ordförande för Röda Korset i Stockholm. Mormor ledde även träffar där gamla söta damer träffades och stickade och virkade saker som sedan såldes för att bringa in pengar. Som barn tyckte jag min mormor var jättegammal, trots att hon var född 1920 och jag 1969 (ni kan själva räkna ut ålderskillnaden). När jag var barn fick jag dock följa med mormor ibland på dessa stick- och virkaktiviteter och fick då träffa riktigt gamla små tanter, dvs 80+. De brukade klappa mig på kinden och sa "Ååååhhh, är du Ullas barnbarn?" Jag saknar dem med. 

• Min mormors förmåga att uppskatta de små, små sakerna i livet. Min mormor föddes och växte upp på Gotland och fick uppleva de första åren av 2:a världskriget på Gotland (hon gifte sig med morfar 1940 och flyttade till Malmö). En ö utslängd i Östersjön där ransoneringarna under kriget var än mer påtagliga. I min mormors hem fanns efter det alltid kaffe, kaffegrädde, chokladkakor och apelsiner.

Nej fy, fy bubblan vad jag saknar henne. Mormor var en av de finaste!

Förutom dagens tidigare inlägg om den engelska rörmokaren så måste jag faktiskt dela med mig av det bästa jefvla länktipset någonsin. Varför? Jo, denna sida visar upp just det som jag så djupt föraktar. Varsågoda! Efter detta kommer det att börja lagas mat i stugorna, sanna mina ord. Klicka på de små bilderna för förstoring och berätta för mig om det vattnas i munnen eller ej!

Fulmat

Tanken är att jag ska skriva ett inlägg på temat England, illustrerat av ett vackert foto. Just nu har jag ingen bra idé på vad det skulle kunna vara så medans jag fortfarande funderar så "fyller jag ut" bloggen med ett inlägg på temat England och i detta fallet en rörmokare. En kär gammal anekdot skulle man kanske kunna kalla den.

Si, det var så att när min äldsta son var alldeles ny på jorden så bodde jag under en period i England. Min sambo, tillika min sons far, var fortfarande bosatt i England och vi hade inte riktigt hunnit med den delen av logistiken när vi bestämde hos för att bli föräldrar. Jag älskar britterna, jag älskar engelsmännen men vissa saker var jag inte riktigt beredd på, t ex hur man bemöter en engelsk rörmokare, i detta fallet "Mr Plumber from Hell".

När jag hade vistats i England ett par veckor blev det tjall på kranar och rör i vårt badrum. Detta badrum hade för övrigt en ljust grön heltäckningsmatta (bara som en parantes). Nåväl, heltäckningsmattan var inte den som orsakakade problemet utan varmvattenberedaren, en makapär i kolossalformat som var inhyst i en skrubb i badrummet (!!!). Rådig sambo ringde rörmokaren som lovade dyka upp dagen efter. Sambon förklarade att han skulle befinna sig på arbetet men "my girlfriend will be here".

Morgondagen kom och timmarna gick. Ingen rörmokare. Jag ringde till sambon och frågade om det var meningen att jag skulle sitta inlåst en hel dag och vänta på en rörmokare. Nåväl, sen, sen eftermiddag dök han äntligen upp, iklädd snygga byxor och skjorta. Jag hade ju förväntat mig någon i blåställ eller åtminstonde med någon gammal maläten skyddsrock. Något annat jag reagerade över var att han inte hade någon vertygslåda med sig, inte så mycket som en skiftnyckel.

Jag förevisade honom badrummet med varmvattenberedaren. Han tog sig en titt, kliade sig lite i huvudet och sa:

- Do you have a bucket, Miss?

Jag stirrade häpet på honom, gapandes som en fisk på torra land varpå han började förklara vad en "bucket" är. Jag avbröt honom och sa att "Jag vet vad en hink är...." och gick till städskrubben för att rota fram en.

Återvände till badrummet och Mr. Plumber som knackade lite på varmvattenberedaren, skruvade på något reglage och konstaterade att "Jag har inte de rätta vertygen med mig. Jag återkommer imorgon."

Förmodligen hade han alla vertyg han behövde i bilen (bara att gå ut och hämta) men med tanke på den sena timman, hans klädsel och det faktum att han visste att mannen i huset inte var hemma, så såg han nog sin chans att lite halvprofessionellt göra ett besök på väg till puben.

I dag blir jag alldeles röd och het om både kinder och öron av skam när jag tänker på den här historien. Sambon kom hem från jobbet någon timma senare och skrattade gott när jag berättade om vår fortfarande icke fungerande varmvattenberedare och kranar. Ännu mer röd och het om kinder och öron blir jag när jag tänker på att Mr Plumber förmodligen satte sig i bilen, susade ner till den lokala puben där han mötte upp sina polare för "a couple of pints". Där vid bordet berättade han säkert om den korkade svenska tjejen på John Goosh Drive. Jag kan se framför mig hur hans polare krampade av skrattanfall runt bordet när han beskrev hur han bad mig om en hink!!!

Sånt här är alltid lite knepigt när man kommer till ett nytt land. Är det okej att skälla ut hantverkaren om man inte riktigt vet hur saker och ting fungerar, ffa när det är i ett sådant land som England där alla är sååååå trevliga och artiga? Jajamensan! Det är det! Så mitt råd till er om ni någonsin får för er att bosätta er i England och av någon anledning behöver anlita en hantverkare; Gör de inte det de ska, så skäll, vrålskäll gärna och vägra betala ett endaste pund innan arbetet är slutfört på ett tillfredställande sätt.

Nej, tydligen inte! Ingen julklapp delas därmed ut till den som eventuellt kunde ge mig ett uppslag eller föreslå ett tema för ett blogginlägg.

De förslag som kommit in (samtliga raderade av mig) bestod av två kategorier:

1) Att jag ska sluta att skriva! (ett antal sådana inlägg, samtliga med anonyma avsändare)

2) Skriv om xxxxxxx, xxxxxxxx, xxxxxxx, xxxxxxx (samtliga ämnen handlar om diverse olika sexuellt sadististiska och andra närliggande områden, dvs sådant som enligt svensk grundlag är förbjudet och sådant jag själv inte har någon kunskap i. Behöver jag säga att inläggen var anonyma?)

Än en gång har jag därmed fått bevis på att vår värld är befolkad befläckad med en samling djupt sjuka varelser. I samma värld där jag försöker uppfostra mina barn till att bli trevliga och medkännande individer. Tröstlöst stundtals!

Nu vädjar jag till de få men tappra läsare jag har; Ge mig ett uppslag! Vad ska jag skriva om? Hjälp mig! I gengäld lovar jag er att jag ska skriva helt sanningsenliga och uppriktiga blogginlägg utifrån förslagen (även om det medför ett antal krossade ägg mot vardagsrumsfönstret). Kom igen! Jag är redo!

Bästa förslaget belönas med en hemlig julklapp!