Med anledning av att det finns en vacker människa på den jord som frågar hur jag mår och hur det gick (läs; Ingrid) så ska jag be att få rapportera hur mitt super-duperviktiga möte gick.

Vi börjar med min "svåra" sjukdom som började i måndags och bröt ut i full karriär i tisdags. Blev bara sämre och sämre. Hög feber, ont precis överallt. Gick frivilligt och la mig och sov mest hela tiden och bad en stilla bön om tillfrisknande. Hade inte ens ork att vara nervös inför mötet. Dessvärre hade jag därmed inte ens ork att göra det jag borde ha gjort och hade planerat innnan mötet, dvs besöka en frisörsalong och köpa mig något litet nytt, t ex en ny blus eller en sjal.

Torsdag kväll, dvs kvällen innan mitt super-duperviktiga möte, så bad jag småsnyftande M att "- ta det värsta på håret", dvs alla slitna toppar. Bara topparna rök så kunde jag rädda frisyren med hjälp av traditionella papiljotter (ja, jag använder dessa och har gjort så i 20 år, aldrig någonsin locktång) samt med en fiffig uppsättning med några fina hårspännen.

Detta var dock en rejäl chanstagning av mig. Under de 16 år M och jag har varit tillsammans har han fått klippa mitt hår en (1) gång. Den gången blev jag av med 1 decimeter hår istället för 1 centimeter. M har en universitetsexamen i matematik men att skilja på 1 cm och 1 dm ingick tydligen inte läroplanen. Skämt åsido, den gången började han klippa lite snett och sen blev det som det blev.

Nåväl, nu hade jag inget val och medans jag höll andan så klippte han. Efter 5 minuter ansåg han sig vara färdig och sa "- It doens't look too bad from the behind". Jag tänkte i mitt stilla sinne att "- Jo, men jag kan ju sätta mig med ryggen åt den jag pratar med under detta super-duperviktiga möte".

Men faktiskt, det blev bra!

Fredag morgon! Vaknade och var enormt matt och kraxig efter 4 dagars rejält anfall av små ettriga bakterier. Duschade, sminkade bort mörka ringar under ögonen, fixade håret (som blev jättebra) och stirrade hålögt in i garderoben. Mumlade tyst för mig själv; "- Inte för uppklätt men hel, ren och proper samt kläder som visar att jag är den rätte".

Fann att mina härliga mörkt gråsvarta byxor i tunn ull var rena. Till det en vit skjorta samt min beiga manchesterkavaj och som pricken över i:et, en sjal i grått/svart/beiget. Bravo! Fram med strykbräda och strykjärn. Strök och stod i men när jag kom till byxorna gav jag upp ett vansinnesvrål (om än ett kraxande sådant). Hela fållen längst ner på ena byxbenet hade släppt. Nu var goda råd dyra. Att med nål och tråd fålla ca 25 cm tyg på mindre än 10 minuter, ja det fanns bara inte. Taxin var beställd och klockan tickade. Men så kom jag ihåg det som M alltid säger när något går sönder hemma; "- Det finns inget som inte lite silvertejp kan fixa". Fram med silvertejpen och voila, fållen satt där den skulle med en osynlig - om än högst tillfällig - lagning.

Vinkade adjö tll barnen, satte mig i taxin, gav adressen och DÄR blev jag nervös. Taxichauffören var en urtrevlig medelålders herre som pratade på och jag svarade artigt och berättade vart jag skulle och varför men i höjd med Solna började jag må illa. Symptom på blodtrycksfall och en viss risk att tuppa av. Frågade chauffören om jag fick rulla ner rutan lite (-6 grader ute). Chauffören förstod att jag var nervös (efter vårt lilla samtal) och frågade om jag hade fått i mig någon frukost. Det var jag ju tvungen att erkänna att jag inte fått (jag hade ju fullt sjå med att laga byxor med silvertejp).

Chauffören visste på råd. Halade fram ett äpple ur en påse och sa; "- Ät! Du behöver lite fruktsocker". Tuggade, svalde och bara ett par minuter senare mådde jag bra igen. Stor puss och kram till denna underbara taxichaufför.

Väl på plats fick jag ett urgulligt mottagande. Mötet gick bra (tror jag). Resultatet av detta återstår att se men oavsett så vet jag att:

1) När det krisar kan M hala fram saxen

2) Fortsätter det att krisa är silvertejp räddningen

3) Det finns goa och varma människor som gärna bistår med ett äpple när någon får ett blodtrycksfall

4) Det finns goa och varma människor som frågar hur man mår och hur det gick (Tack Ingrid)