Många rynkar på näsan åt det engelska köket, ja faktum, åt hela det Brittiska köket. Yorkshire Pudding och Kidney Pie är väl såna maträtter som de flesta förknippar med Storbritannien och den allmänna uppfattningen är att "inte kan de där britterna laga mat heller.....?" Inget kunde vara mer fel. Undertecknad har levt ihop med en engelsman i snart 15 år och jag har aldrig ratat något av det han lagat. Egentligen äter man i stort sett samma mat som vi gör i Sverige men med den skillnaden att de - precis som oss - även har gamla traditionella maträtter som i våra öron låter något bisarra. Själva skyfflar vi ju i oss Surströmming av samma orsaker. Och det där med att inte kunna laga mat? Storbritanninen har fler restauranger i Guide Michelin än vad vi har. 

Vill du testa själv att laga klassiska Brittiska maträtter? Då rekommenderar jag denna länk:

http://www.retrofoodrecipes.com/local_dishes.html

"A collection of well known and not so well known historical recipes from England, Scotland, Wales & Ireland!

I menyn till vänster finner du även:

• 1960s & 1970s Classics

• UK & Irish Classics

• Retro Meat Dishes

• Retro Desserts

• Retro Baking

• Retro Casseroles

• Retro Vegetable Dishes

• Retro Soups

• Retro Sauces

"1960s & 1970s Classics"var rolig. Där fann jag många av de maträtter jag själv åt som barn på 70-talet; Beef Bourguignonne, Coq au Vin och Duck a l'Orange för att nämna några.

Det brittiska köket - och då tänker jag på alla bistra tider som de fått uppleva - präglas starkt av att "koka soppa på en spik" och att "göra mer av det lilla". Att fylla kalkonen med "stuffings" tex var ett sätt att få ut fler portioner av fågeln. Att kalkonen blir mer saftig pga denna handling blev liksom en liten bonus. Därför måste jag få dela med mig av ett av mina favoritrecept på sidan. Har inte smakat soppan själv men här är det verkligen "man tager vad man haver". Läs noteringen/tillägget till receptet så förstår ni varför. Det är ett skotsk recept med det helt underbara namnet "Angus Potato Soup"

INGREDIENTS
10 Medium Peeled and Sliced Potatoes
4 pints (2 litres) Water
1 Large Carrot, scraped
1 lb (450g) Roast Beef Bones
2 Large Peeled Tomatoes
2 Medium Onions, peeled
METHOD
Place the Roast Beef Bones in a saucepan. Add the Water, cover and simmer for 1 hour. Uncover and add the chopped Onion, Potatoes and Tomatoes. Grate and add the Carrot. Cover and simmer for a further 1 1/2 hours. Remove Roast Beef Bones. Season to taste.

NOTE: If preferred, 2 Carrots can be used and no Tomatoes, or 4 Tomatoes and no Carrots. In Scotland the housewife simply slices and roughly chops the Carrot, when this variety of soup is wanted in a hurry.
Sometimes the Angus housewife slices and fries the Potatoes and the onions in a tablespoon of smoking hot dripping in the saucepan, before adding the bones. Enough for 6 people.

Jag löser korsord så gott som dagligen. Ett arv från mormor som i sin tur lärde sig lösa korsord av sin mamma redan som liten flicka på 1920-talet. Det är sällan jag köper renodlade korsordstidningar, oftast blir det Hemmets Journal och liknande (jag=tant, jag vet) vilka brukar innehålla ett 20-tal korsord i varierande svårighetsgrad. Inför Julhelgen köpte jag på mig hela tre olika veckotidningar fullproppade med extra många korsord, julnummer som det var. Har fortfarande ett helt gäng korsord kvar att lösa.

Igår kväll hade jag svårt att sova. Det stormade rejält utanför fönstret och grannens katt satt dessutom utanför - uppenbarligen bortglömd - och skrek förtvivlat. Saknar man inte sin lilla kisse när klockan är halv 11 på kvällen och det också stormar ute? Nåväl, tillbaka till korsorden. Pga ovanstående, som störde min nattsömn, så hämtade jag en tidning och bläddrade fram till ett olöst korsord. Jag började fnissa lite då jag såg bilden som illustrerade korsordet och från vilken en massa ord och meningar skulle hämtas. 

Se bara, jag har skannat in den. Personligen tycker jag att det är som att blicka in i framtiden. Är det inte...? Med sin make...? Den silvergrå hårknuten...? Glasögonen på nästippen...! Hunden! Är det inte en...? Och katt har de också.  

PS! Först efter jag löst klart korsordet fick jag svar på vad mannen fick i julklapp. Det var inte en cykelhjälm eller keps som jag trodde utan en basker (??)

Tänkte att jag skulle bjuda på lite fler gamla fotografier på temat hund och med åtminstonde en amatörmässig gissning vad gäller ras.

Först ut har vi ett ungt par som är hos fotografen och har hunden med sig. Med all sannolikhet är det det unga parets förlovningsfoto. Man gick till fotografen förr för att ta ett foto i samband med trolovningen. Tidsmässigt daterar jag fotot till någonstans runt 1910 och vi befinner oss långt norrut, närmare bestämt i Kiruna eller i trakterna däromkring. Det går att utläsa på pappersramen runt fotot vilken uppger fotografens namn och ort. Men vad är det för hundras? En icke kvalificerad gissning skulle vara Dansk/Svensk Gårdshund men kan det stämma med tanke på det geografiska läget? Vid den här tiden var Dansk/Svensk Gårdshund fortfarande vanligast förekommande i södra Sverige och då framför allt i Skåne.

Nästa hund "till rakning". Bläddrar förbrilt i rasboken. Det här känns ju som en rasren hund. Fotot är öht lite knepigt så tillvida att det är svårt att tidsbestämma det. Pojken bär en sk kolt, ett litet klänningsliknade plagg, vilket även flickor gjorde. Praktiskt vid blöjbytet. Problemet är att modet för barn knappt ändrades någonting under senare delen av 1800-talet fram till de första 15-20 åren av 1900-talet så barn i kolt kan man se på foton mellan 1860-1920, en period av 60 år alltså. Nu tror jag att fotot är taget runt 1890-1910 men det hjälper inte så mycket vad gäller rasbestämning av hunden. Jag får bläddra lite till och se om jag kan klura ut rasen. Lite ser den ju ut som en Briard men de är ju inte lockiga och öronen är helt fel. Knepigt det här! Har ni tips äro dessa högst välkomna.

Väskan är packad och står redo i hallen. Ja, mentalt och i min fantasi förstås. Än blir det ingen flytt till England. Men nu vet jag i vilket fall som helst var jag vill bo. I Grevskapet Dorset (Grevskap är ungefär motsvarigheten till våra landskap). Dorset ligger i sydvästra England, se kartan härintill, och består både av vackra gröna herdar (ni vet, där jag ska ta långpromenader á la Beatrix Potter) men gränsar även till havet. Hav kan jag som bekant inte leva utan. Var endast 10 dagar gammal första gången jag seglade med mor och far. Hela grevskapet är oerhört pittoreskt med små sömniga byar men mest känd är kanske Dorset för sitt kustlandskap med de branta klipporna ner mot havet. Tankarna för en onekligen till något fornhistoriskt, vinpinande och nästan overkligt geologiskt sett. Kusten är dock inte enkom känt för de branta klipporna. Här finns också de kända turistorterna Bournemouth, Poole, Weymouth mfl. Små söta städer vid kusten med intilliggande stränder. Kilometer efter kilometer av sandstränder. Och nej, det regnar inte jämt i England, varken på sommaren eller vintern. Det går alldeles utmärkt att njuta av sol och salta bad. Mest förtjust blev jag dock i en liten stad som ligger i den norra delen av Dorset. Pga av Englands storlek så behöver man inte låta sig avskräckas av dess läge, det tar bara någon timma till havet med bil. Det är den lilla staden Shaftesbury som framförallt har stulit mitt hjärta med hull och hår, se fotot här nedan. Backen går under namnet "Gold Hill" och står man här vid krönet, har man som synes utsikt över de gröna engelska herdarna. Det är så man vill brista ut i sången "Green, green grass of home". Det enda som oroar mig är just den här backen. Vete sjutton om man kommer vara i så pass skapligt skick vid sin ålders höst att man obehindrat sprintar upp och ner för den. Och blir det så, att jag inte är av fullgod kondition, ja, då får jag väl göra något annat. Kanske njuta av nedanstående helt underbara. En liten restaurang/café som serverar lunch, men också - viktigast av allt - Afternoon tea. På skylten kan man läsa "Clotted cream teas, Selection of cakes, Dorset Apple cake". (Oh God, mighty in heaven). Skylten till vänster visar att huset också bebos av en liten antikaffär (nu kommer tårarna snart). Så fantastiskt perfekt för mig. En tur in bland gamla nötta ting och därefter en kopp te med scones. Fattas bara att det ligger en liten bokaffär rakt över gatan. Då skulle min resväska stå på rullbandet ute på Arlanda i denna sekund. 

Har precis bakat klart muffins med yngsta sonen. Han älskar att baka vilket inte jag gör men hans glädje över detta husliga pyssel är förvånansvärt smittsamt. Ja, inte att det gör mig så mycket mer förtjust i själva bakandet men han är en solstråle att umgås med. Sådant värmer en mors ömma hjärta.

Något annat som gör mig glad är mina två reproduktioner av den franska konstnären Jacques-Louis Davids tavlor av Madame Récamier. Tavlan till vänster (och ni får ursäkta kvalitén, jag fotograferade av min tavla med mindre lyckat resultat) är en beskärning av orignalmotivet. På orignalet ser man att Julie Récamier sitter på en divan i ett sparsamt inrett rum. Den andra tavlan föreställer också Madame Récamier men tillsammans med sin dotter. Jag är osedvanligt förtjust i dessa två tavlor. Originalen är målade år 1800 och hänger i Louvren i Paris. Mina reproduktioner har några år på nacken de också. Jag såg en annons på Blocket där de var till salu för 200 kronor styck, vilket är max vad de är värda. Nu köpte jag de inte pga priset utan just för att jag tycker så mycket om motiven. Damen som sålde de hade precis rensat ut sin nyss avlidna mors hem och dessa tavlor ville hon sälja då, citat "vi har precis renoverat hemma och då passar inte dessa in". Fnys, säger jag. Men vilken tur för mig. Hemma hos mig passar de ypperligt. På baksidan kan man läsa sig till att mina reproduktioner lämnades in för inramning hos en Forsell på Linnégatan i Stockholm år 1902. Vilken tur att de satt i sin originalram annars hade jag aldrig vetat åldern på dem.

Men vem var Julie Récamier? Denna otroligt vackra 23-åriga kvinna på tavlan. Jo, hennes fullständiga namn var Jeanne Françoise Julie Adélaïde Récamier, född Bernard den 4 december 1777, död 11 maj 1849, fransk societetsdam. Självaste Napoléon Bonaparte blev alldeles till sig i trasorna när han första gången träffade henne, hänförd av hennes skönhet, och ville ha henne till älskarinna. Den fulingen var som bekant gift. Julie var dock öppet Napoleonfientlig och bad honom dra åt pepparn. Sånt gillar vi. En ung kvinna med skinn på näsan.

Vill du se hur hela tavlan ser ut, den som hänger i Louvren, se länk; Madame Récamier 

Något av det roligaste jag läst på länge. Hundens respektive Kattens dagbok.

HUNDENS DAGBOK

07.00 - Tjohoo, en promenad. Det är det bästa som finns!

08.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!

09.00 - Tjohoo, ungarna är uppe. Det är det bästa som finns!

12.00 - Tjohoo, leka i trädgården. Det är det bästa som finns!

14.00 - Tjohoo, åka bilen. Det är det bästa som finns!

15.00 - Tjohoo, ungarna kommer hem. Det är det bästa som finns!

16.00 - Tjohoo, leka med en boll. Det är det bästa som finns!

17.00 - Tjohoo, matte och husse kommer hem. Det är det bästa som finns!

18.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!

20.00 - Tjohoo, bli kliad på magen i soffan. Det är det bästa som finns!

22.00 - Tjohoo, sova i mattes och husses säng. Det är det bästa som finns!

KATTENS DAGBOK

783:e dagen i fångenskap... Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medan jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag ska lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon ska jag eventuellt äta ännu en krukväxt. Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp. Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna.

I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans, framtvingade jag en hårboll i deras favoritfåtölj. Kom ihåg: lägg en på deras säng. Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de ska gå runt i ständig skräck. Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är. Saker och ting går inte som planerat.

På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som 'allergi'. Jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.

De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar. Hunden släpps regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven. Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet, och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet. Men jag kan vänta. Det är bara en tidsfråga innan mina planer slår i verket...

Minusgrader och strålande sol. Det torde inte föreligga några som helst ursäkter för att inte ge sig ut på en rejäl långpromenad längs Edsviken, kanske mata fåglarna och fotografera rimfrosttäckta buskar. Men så förevisade M mig en dokumentär i två delar - som han haft vänligheten att ordna till mig. Två delar á 60 minuter på temat hundar.

Det är en dokumentär av och med den Brittiska skådespelaren Martin Clunes med titeln "A Man and His Dogs". Följande kan man läsa om denna dokumentär i två avsnitt:

"Martin Clunes sets off on a worldwide adventure to discover why the relationship between humans and dogs has lasted so long, and how this is changing in the 21st century, in a fascinating two part documentary - Martin Clunes: A Man and His Dogs.

He takes a wry and witty look why we are prepared to take the risk of sharing our homes with dogs who are genetically still 99.8 per cent like wolves.

Martin says: "When I look into the eyes of my own dogs I always find myself wondering the same thing: Where did you come from? These two films gave me the chance to embark on a fascinating journey of discovery to trace their ancestry."

A life-long dog lover, Martin is seeking answers to questions about where dogs come from, and how today's 400 so-called pure breeds can trace their ancestry back to the wolves which came in from the cold 15,000 years ago.

Martin invites the camera crew to meet his own dogs at his home in Dorset to work out whether the 99.8 per cent of their DNA which is bona fide wolf should give him cause for concern.

Martin's quest begins with Britain's oldest dog breeds (åh, vilka raser kan det vara månne?) and will follow his travels as he meets the latest designer pooches and scoops a prize at Scruffts with his dog Arthur.

He'll be investigating working dogs: including the Jack Russells who go ratting, sheepdogs rounding up flocks in the Lake District, and the Boston police dogs that catch criminals.

Martin will also look at the controversial issue of whether the journey from wolf to pedigree perfection is creating a time bomb, with increasing inbreeding causing terrible illnesses."

Någonting säger mig att solen nog skiner i morgon också. Jag tror en balja te och 2 timmar med Martin Clunes och idel hundar är precis vad jag behöver nu.

Fotot; Martin Clunes med sina hundar, de två Engelska Cockerspanieltjejerna Mary och Tina samt Labradoren Arthur.

Ett av mina största intressen är Släktforskning. En mycket givande, intressant och lärorik hobby. Jag är dock inte enbart en sk ansamlare. Att bara notera sina anors födelse, giftermål, datum för barns födelse och datumet för ens anas bortgång, det blir lite tråkigt och enahanda till slut. Jag vill gärna veta mer om mina anor. Hur levde de? Hur fungerade det om de tex var en indelt soldat? Finns skolbetyg bevarade? Fotografier? Ja, ens släktforskning kan bli hur omfattande och detaljerad som helst om man så önskar.

Så är det med hundar också. Att bara läsa stamtavlor blir till slut lika tråkigt och enahanda det. Finns det mer information att tillgå? Ja, hur mycket som helst om man bara söker lite.

På fotot ovan ser vi Elsie James (1910-1987) vilken innehavde den mycket framgångsrika uppfödningen av Irländsk Varghund med kennelprefixet "The Boroughbury kennel". Elsie James var själv Irländska, bosatt i England och startade från början med Röd & Vit Irländsk Setter. 1942 blev dock startåret för hennes uppfödning av Irländsk Varghund då hanhunden Clonboy of Ouborough, född 1939, kom till kenneln. Clonboy användes ganska så intensivt som avelshund hos andra uppfödare och Elsie fick från dessa kullar flera tikar som hon själv använde i avel under sitt eget kennelnamn.

Ovan; Elsie James till höger tillsammans med okänd dam och ett gäng av kennelns Varghundar samt en Irländsk Setter. 

The Boroughbury kennel blev snabbt mycket framgångsrik, mycket tack vare den enastånde Clonboy som Elsie hade bestämt skulle lägga grunden för hennes kennel, tvärtemot vad de flesta gör, dvs startar med en tik. Under 1952-1962 föddes det - av för mig okänd anledning - inga valpar på kenneln.

1961 införskaffades dock en hanhund och en tik; Ballykelly Biddy Mulligan och Ballykelly Patsy Fagan som registrerades under prefixet Boroughbur, varpå uppfödningen tog fart igen. I en av de kommande kullarna föddes en av Elsie James "all-time favourites", Montebello Prince of Boroughbury, kallad "Spud". 

 Till vänster; Elsie med Spud

Spud skulle sedemera komma att bli far till den inte helt obekanta Patsy, en tik som importerades till Sverige av Carin Lindhe och där både Patsy själv och hennes avkommor kom att bli mycket framgångsrika utställningsmässigt.

Så där! Nu fick jag knyta ihop den lilla "släktforskarsäcken" och fördjupa mig i en stamtavla.

De sista åren Elsie James aktivt bedrev uppfödning fick dock de stora Irländarna ge plats för en helt ny ras hos Kennel Boroughbury, nämligen Pekingese. Stamtiken kom från Sanctuary kennel. Av henne eller några andra av Elsies Pekingeser har jag tyvärr inga foton. Ej heller har jag någon ytterligare information kring denna del av Kennel Boroughbury's historia. 

PS! Elsie James bedrev även uppfödning av bla Kalkoner, Höns och Vit Åsna. En mångsidig dam.