London är min andra stad efter Stockholm. Jag är något av en anglofil och jag har varit i London +20 gånger under mitt liv (majoriteten å tjänstens vägnar). Första gången var som 18-åring och när jag tog studenten 1987. Jag fick i studentpresent av mina föräldrar välja en resa vart jag ville. Jag valde London och åkte dit en vecka med pappa. Eftersom det var första gången i London för mig så gjorde vi allt som man ska göra när man är i London och i det ingick ett besök på Madame Tussaud’s. Det mest intressanta var tortyrkammaren trots att jag knappt vågade titta. Därefter har jag besökt Madame Tussaud’s ytterligare en gång vilket skedde en 11-12 år senare med M och våra två barn. 

Orsaken till att jag skriver detta är att det börjar bli dags för en ny Englandsresa och åtminstonde en 5 dagar i London. Barnen minns inget från sitt första och enda besök hos Madame Tussaud’s, de var så små och trots att jag själv känner att jag har sett det hela två gånger och det finns så mycket mer i London att upptäcka och se, så tror jag att barnen skulle uppskatta det. Nåväl, kikade runt lite för att se vad nytt som tillkommit hos Madame Tussaud’s sen sist. En hel del visar det sig. Men det roligaste var när jag halkade in på en sajt med en guide till allt man bör göra och se i London. Naturligtvist fanns Madame Tussaud’s med på listan. Dock tog denna sajt faktiskt också upp de klagomål som förekommer mot detta världsberömda vaxkabinett, dvs klagomål från turisterna/besökarna.

1) Priset! Två vuxna och två barn och du landar på 800 kronor i entré.

2) Köerna! På helgerna kan kön vara 1 km lång och går runt hela kvarteret. Man kan förköpa entrébiljetter av researrangören eller på sitt hotell vilket många gör och då är det en separat kö men alla tänker likadant, dvs förköper så den kön är lika lång den.

3) Obekantsfaktorn (och här började jag skratta). Ett av de vanligaste klagomålen som framförs av besökarna är att de som turister inte vet vem den avporträtterade vaxdockan är. Inte att vaxdockan är dålig på något sätt och vis utan att turisterna helt enkelt inte känner till personen som avbildats. Typ:

Turist 1: "- Vem är det här?"

Turist 2: "- Ja, det står här i katalogen att det är Charles Dickens"

Turist 1: "- Ja, men vem är det dåååå?

Jag önskar att jag någon gång fick sitta som en fluga på väggen och lyssna på turistens klagomål när denna kräver pengarna tillbaka pga att de enda han eller hon kände till/kände igen vid sitt besök, var Drottning Elisabeth II och David Beckham.

"It's hard to please people"

Kommer ni ihåg den klassiska amerikanska TV-serien från 50-talet "I Love Lucy" med Lucille Ball i huvudrollen som den vimsiga Lucy Ricardo!? Hennes make i serien spelades faktiskt av hennes egen "in real life hubby" Desi Arnaz.

Min egna "hubby" brukar roa sig med att imitera hans standardrepliker från TV-showen och han gör det med inlevelse och samma brytning på engelska. När sambon kommer hem från jobbet, öppnar dörren och kliver in i hallen, ropar han allt som ofta; "- Lucy, I'm hoooome!" eller "- Lucy, you got some 'splainin' to do."

Lika hysteriskt roligt varje gång. Å andra sidan har vi två troligen en rätt torr alternativt bisarr humor (eller så är vi bara allmänt lättroade).

Någon som har boken? Är den bra? 349 kronor kostar den och kan inhandlas här; http://shop.sivletto.com

Se i menyn under "Hår och kroppsvård" samt vidare under "Hårblommor".

Enligt produktbeskrivningen;

" Andra utgåvan av denna omåttligt populära bok. Nu mer av allt!

Upplivad av riktigt goda nyheter bestämde jag mig för min favoritfrukost. Direkt från kylskåp och skafferi:

Röd mjök, dvs riktig mjök

Riktig kakao, vispas ner i mjölken med socker och värms upp

Limpa, ni ser själva vilken

Tjockt lager av valfritt smör

Gräddost, ju gräddigare desto bättre. Den ska helst vara så gräddig att skivorna veckas när man hyvlar

**************************************************
****************************

Sen kan man sätta sig och doppa ostsmörgåsar i den varma chokladen och dagdrömma om en ljusare framtid som kanske, kanske finns i sikte.

Med anledning av att det finns en vacker människa på den jord som frågar hur jag mår och hur det gick (läs; Ingrid) så ska jag be att få rapportera hur mitt super-duperviktiga möte gick.

Vi börjar med min "svåra" sjukdom som började i måndags och bröt ut i full karriär i tisdags. Blev bara sämre och sämre. Hög feber, ont precis överallt. Gick frivilligt och la mig och sov mest hela tiden och bad en stilla bön om tillfrisknande. Hade inte ens ork att vara nervös inför mötet. Dessvärre hade jag därmed inte ens ork att göra det jag borde ha gjort och hade planerat innnan mötet, dvs besöka en frisörsalong och köpa mig något litet nytt, t ex en ny blus eller en sjal.

Torsdag kväll, dvs kvällen innan mitt super-duperviktiga möte, så bad jag småsnyftande M att "- ta det värsta på håret", dvs alla slitna toppar. Bara topparna rök så kunde jag rädda frisyren med hjälp av traditionella papiljotter (ja, jag använder dessa och har gjort så i 20 år, aldrig någonsin locktång) samt med en fiffig uppsättning med några fina hårspännen.

Detta var dock en rejäl chanstagning av mig. Under de 16 år M och jag har varit tillsammans har han fått klippa mitt hår en (1) gång. Den gången blev jag av med 1 decimeter hår istället för 1 centimeter. M har en universitetsexamen i matematik men att skilja på 1 cm och 1 dm ingick tydligen inte läroplanen. Skämt åsido, den gången började han klippa lite snett och sen blev det som det blev.

Nåväl, nu hade jag inget val och medans jag höll andan så klippte han. Efter 5 minuter ansåg han sig vara färdig och sa "- It doens't look too bad from the behind". Jag tänkte i mitt stilla sinne att "- Jo, men jag kan ju sätta mig med ryggen åt den jag pratar med under detta super-duperviktiga möte".

Men faktiskt, det blev bra!

Fredag morgon! Vaknade och var enormt matt och kraxig efter 4 dagars rejält anfall av små ettriga bakterier. Duschade, sminkade bort mörka ringar under ögonen, fixade håret (som blev jättebra) och stirrade hålögt in i garderoben. Mumlade tyst för mig själv; "- Inte för uppklätt men hel, ren och proper samt kläder som visar att jag är den rätte".

Fann att mina härliga mörkt gråsvarta byxor i tunn ull var rena. Till det en vit skjorta samt min beiga manchesterkavaj och som pricken över i:et, en sjal i grått/svart/beiget. Bravo! Fram med strykbräda och strykjärn. Strök och stod i men när jag kom till byxorna gav jag upp ett vansinnesvrål (om än ett kraxande sådant). Hela fållen längst ner på ena byxbenet hade släppt. Nu var goda råd dyra. Att med nål och tråd fålla ca 25 cm tyg på mindre än 10 minuter, ja det fanns bara inte. Taxin var beställd och klockan tickade. Men så kom jag ihåg det som M alltid säger när något går sönder hemma; "- Det finns inget som inte lite silvertejp kan fixa". Fram med silvertejpen och voila, fållen satt där den skulle med en osynlig - om än högst tillfällig - lagning.

Vinkade adjö tll barnen, satte mig i taxin, gav adressen och DÄR blev jag nervös. Taxichauffören var en urtrevlig medelålders herre som pratade på och jag svarade artigt och berättade vart jag skulle och varför men i höjd med Solna började jag må illa. Symptom på blodtrycksfall och en viss risk att tuppa av. Frågade chauffören om jag fick rulla ner rutan lite (-6 grader ute). Chauffören förstod att jag var nervös (efter vårt lilla samtal) och frågade om jag hade fått i mig någon frukost. Det var jag ju tvungen att erkänna att jag inte fått (jag hade ju fullt sjå med att laga byxor med silvertejp).

Chauffören visste på råd. Halade fram ett äpple ur en påse och sa; "- Ät! Du behöver lite fruktsocker". Tuggade, svalde och bara ett par minuter senare mådde jag bra igen. Stor puss och kram till denna underbara taxichaufför.

Väl på plats fick jag ett urgulligt mottagande. Mötet gick bra (tror jag). Resultatet av detta återstår att se men oavsett så vet jag att:

1) När det krisar kan M hala fram saxen

2) Fortsätter det att krisa är silvertejp räddningen

3) Det finns goa och varma människor som gärna bistår med ett äpple när någon får ett blodtrycksfall

4) Det finns goa och varma människor som frågar hur man mår och hur det gick (Tack Ingrid)

Varför ska jag alltid drabbas av fel saker vid fel tidpunkt? Jag har ett superviktigt, nästintill livsavgörande möte på fredag men vad händer?  Jo, jag går och blir sjuk. Igår kväll började det klia i halsen, klia i ena örat, kände mig frusen och matt. Idag vaknade jag med feber, halsont, en näsa som rinner. Jag kraxar, har ett blytungt huvud och är gråtfärdig. Jag har inte varit sjuk på minst ett år. Varför just nu?

" - Men skärpt till dig människa, det är ju bara tisdag. Du ska se att du är frisk, pigg och alert på fredag" tänker ni.

Jo, förvisso! Men med min vanliga djefwla otur har väl denna bonnförkylning övergått till lunginflammation tills på fredag, dubbelsidig sådan och jag ligger på KS och dess infektionsklinik och får syrgas....!

Trots allt har jag överlevt dagen och med två sportlovslediga söner så är jag tacksam över att jag ialla fall inte känner mig sämre. Yngsta sonen, aka "den vilda kocken", och jag lagade raggmunk med stekt fläsk till lunch. Eller rättare sagt och mer sanningsenligt; jag rev potatisen, sen fick sonen göra resten vilket han klarade galant. Bildbevis nedan.