Julafton kom och gick såsom den alltid gör. Juldagen är lugnare och en dag för reflektioner. Idag tänker jag på den stora diktaren Dan Andersson.

Daniel "Dan" Andersson föddes den 6 april 1888 i byn Skattlösberg, Grangärde socken i Dalarna. Hans far var småskolläraren Adolf Andersson och hans mor var Augusta Scherp. Augusta var f.d lärarinna. På den tiden var dock lärarinneyrket endast förbehållet ogifta kvinnor. I samma stund en kvinnlig lärare valde att ingå äktenskap, upphörde hennes anställning.

Nedan; Dan Anderssons barndomshem 

Familjen hade det svårt att försörja sig. Man blev inte rik som småskolllärare i slutet på 1800-talet, början på 1900-talet och Dans föräldrar började titta på möjligheterna att, som så många andra, söka sin lycka i Amerika. Dan Andersson skickades som fjortonåring till Amerika, året var 1902, för att se om det fanns möjligheter för föräldrarna att ansluta. I ett brev från USA skrev han dock att det inte fanns bättre möjligheter för familjen där än i Sverige, varpå fadern bad Dan att återvända till hemmet.

Trots sin enkla bakgrund hade Dan möjlighet att studera vidare genom att kombinera studier med att arbeta som bla skogsarbetare och Folkskollärare. 1914-1915 läste han vid Brunnsviks folkhögskola. Det var dock diktare Dan ville bli. Det här var på den tiden dikter inte  betalade för sig vilket med all tydlighet visade sig efter att Dan 1918 gift sig och blivit far. Samma år, skriver Dan en av de vackraste dikter jag någonsin läst. Det är en hyllningsdikt till sin egen far, Skolläraren Adolf Andersson:

Till min far (Dan Andersson, 1918)

Så skön är väl ej glansen av stjärnor över byn,
ej månens över grönskande dalar,
som ljuset i dina ögon under gråa gamla bryn —
två kronljus från paradisets salar.

Jag hälsar dig med sång och dina glesa hår:
du segrat över hundra onda öden.
Mig tycks att din kamp för de små i många år
var som ett helgons mot djävulen och döden.

Som i salighet klarnad var din panna mången gång
när du gett oss alla bröd och såg oss nöjda.
När böjd av värk du stupat kull, ditt hjärta blev en sång
som lyfte dig mot himlen med händer höjda.

Att jag är av ditt blod, åh, jag grips av ångest fatt!
Hur skall jag blott mitt arv ej förspilla!
Jag sjunger till fiol i din stjärneglesa natt
för mitt hjärta, som aldrig kan bli stilla.

En dag, en sällsam dag, o far, man bort dig bär
genom furuskogens allvarsamma salar.
Låt mig stå upp och fjärran gå. När du ej mera är,
vad rör mig alla grönskande dalar?

Dan fick aldrig möjligheten att visa sin far, skolläraren Adolf Andersson, att han ej förspillde sitt arv. Två år senare, 1920, är det Dan Andersson man bär bort. Inte genom furuskogen utan i de gamla Klarakvarteren i Stockholm. Dan är i Stockholm för att söka arbete på tidningen Social-Demokraten. Dan har en familj att försörja. Han bor på rum nummer 11 på Hotell Hellman. Hotellpersonalen hade rökt med cyanväte mot vägglössen och inte vädrat enligt föreskrifterna. Klockan 3 på eftermiddagen den 16 september 1920 hittades Dan Andersson död i hotellsängen.