Julafton kom och gick såsom den alltid gör. Juldagen är lugnare och en dag för reflektioner. Idag tänker jag på den stora diktaren Dan Andersson.

Daniel "Dan" Andersson föddes den 6 april 1888 i byn Skattlösberg, Grangärde socken i Dalarna. Hans far var småskolläraren Adolf Andersson och hans mor var Augusta Scherp. Augusta var f.d lärarinna. På den tiden var dock lärarinneyrket endast förbehållet ogifta kvinnor. I samma stund en kvinnlig lärare valde att ingå äktenskap, upphörde hennes anställning.

Nedan; Dan Anderssons barndomshem 

Familjen hade det svårt att försörja sig. Man blev inte rik som småskolllärare i slutet på 1800-talet, början på 1900-talet och Dans föräldrar började titta på möjligheterna att, som så många andra, söka sin lycka i Amerika. Dan Andersson skickades som fjortonåring till Amerika, året var 1902, för att se om det fanns möjligheter för föräldrarna att ansluta. I ett brev från USA skrev han dock att det inte fanns bättre möjligheter för familjen där än i Sverige, varpå fadern bad Dan att återvända till hemmet.

Trots sin enkla bakgrund hade Dan möjlighet att studera vidare genom att kombinera studier med att arbeta som bla skogsarbetare och Folkskollärare. 1914-1915 läste han vid Brunnsviks folkhögskola. Det var dock diktare Dan ville bli. Det här var på den tiden dikter inte  betalade för sig vilket med all tydlighet visade sig efter att Dan 1918 gift sig och blivit far. Samma år, skriver Dan en av de vackraste dikter jag någonsin läst. Det är en hyllningsdikt till sin egen far, Skolläraren Adolf Andersson:

Till min far (Dan Andersson, 1918)

Så skön är väl ej glansen av stjärnor över byn,
ej månens över grönskande dalar,
som ljuset i dina ögon under gråa gamla bryn —
två kronljus från paradisets salar.

Jag hälsar dig med sång och dina glesa hår:
du segrat över hundra onda öden.
Mig tycks att din kamp för de små i många år
var som ett helgons mot djävulen och döden.

Som i salighet klarnad var din panna mången gång
när du gett oss alla bröd och såg oss nöjda.
När böjd av värk du stupat kull, ditt hjärta blev en sång
som lyfte dig mot himlen med händer höjda.

Att jag är av ditt blod, åh, jag grips av ångest fatt!
Hur skall jag blott mitt arv ej förspilla!
Jag sjunger till fiol i din stjärneglesa natt
för mitt hjärta, som aldrig kan bli stilla.

En dag, en sällsam dag, o far, man bort dig bär
genom furuskogens allvarsamma salar.
Låt mig stå upp och fjärran gå. När du ej mera är,
vad rör mig alla grönskande dalar?

Dan fick aldrig möjligheten att visa sin far, skolläraren Adolf Andersson, att han ej förspillde sitt arv. Två år senare, 1920, är det Dan Andersson man bär bort. Inte genom furuskogen utan i de gamla Klarakvarteren i Stockholm. Dan är i Stockholm för att söka arbete på tidningen Social-Demokraten. Dan har en familj att försörja. Han bor på rum nummer 11 på Hotell Hellman. Hotellpersonalen hade rökt med cyanväte mot vägglössen och inte vädrat enligt föreskrifterna. Klockan 3 på eftermiddagen den 16 september 1920 hittades Dan Andersson död i hotellsängen.

 

Lisbeth

27 december 2008 23:53

Var det inte en av de sista dikterna han skrev:

Nu mörknar min väg
och mitt dagsverk är gjort
mitt hjärta är trött,
min säd har jag sått
som en tiggare står jag,
o Gud, vid din port,
och blodrosor växa på
stigen jag gått
 

 

Helene

28 december 2008 17:11

"Nu mörknar min väg"

Jag vet inte när den skrevs men den publicerades först två år efter Dan Anderssons död i verket "Efterlämnade dikter" tillsammans med andra, aldrig tidigare publicerade dikter.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hinner inte med bloggen just nu. Vacklar ur sängen i ottan, fixar mig inför arbetsdagen, sticker hemifrån vid 06.45 *piiip*. Äntrar kontoret, arbetar hårt och intensivt men med ett leende på läpparna. Vacklar hem vid 5-snåret, äter, roar mig med dive...

Sköna söndag! Sambon är åter igen på kurs. Jag och yngsta sonen tog en promenad till affären. Jag lyssnade på musik via mobilen och tog några danssteg på vägen. Sonen låtsades som om han inte kände mig.    Skön och härlig har helgen verkligen va...

Jag är fullständigt galen i brittisk och Irländsk film och tänkte tipsa om 5 filmer  som jag tycker att man ska se. Först ut och på plats 5 är filmen "Withnail & I" från 1987 med Richard E Grant och Paul McGann i huvudrollerna som de två arbetsl...

Vilken vecka! Har drabbats av en inflammation i en ankel/vrist och har därför varit tvungen att plocka fram mina gamla kryck-käppar för att klara av att ta mig fram. Smärtan är olidlig och jag kan - trots käpparna - bara gå med små, små myrsteg. Det ...

Oj vad dagarna ramlar på. Bloggen hinns inte med och lite trötter är jag allt av allt nytt men lycklig, glad och nöjd. I mitt tidigare inlägg skrev jag om lilla M, en liten vovve som får följa med min arbetskamrat till jobbet ett par dagar i veckan. ...