Ovan; Klara Västra Kyrkogata i Stockholm anno tiden kring förra sekelskiftet (1900) i en jämförbar studie av rivningshysterin. Nedan; samma gata i dag. Så dumt, så fult och så totalt meningslöst.

Norrmalmsregleringen - läs; förstörelsen och omvandlingen av nedre Klara i Stockholm - är en omdaning som hör till de mörkare företeelserna i modern historia.

Norrmalm skapades på 1600-talet under överståthållaren Clas Larsson Fleming. Stockholm var inne i ett mycket expansivt skede såsom säte för det växande Östersjöväldet och invånarantalet ökade mycket fort. Under 1700-talet försköts stadens centrum alltmer från Gamla Stan till Norrmalm. Under dessa århundrande och framförallt under 1800-talet har många mer eller mindre dåliga förslag lagts fram om hur man skulle kunna utvidga och förändra stadsdelen Norrmalm. Ett av de dummare förslagen var väl det på 1860-talet då en man (inga namn, jag hänger inte ut folk även om han är död och begraven för länge sen) föreslog en breddning av Sveavägen till 70 meter. Sveavägen skulle även löpa från Brunnsviken ända fram till Gustav Adolfs torg, utan hänsyn till bebyggelse eller terräng, rätt över Adolf Fredriks kyrka byggd 1773, Hötorget och Brunkebergstorg. 

I början på 1900-talet började bostäderna i de gamla Klarakvarteren förfalla allt mer. Redan då var de omoderna och oerhört slitna. Människor var även mycket trångbodda. Husen låg som packade sillar men det fanns ändå en charm med de gamla kvarteren.

Snart började planeringen av den sk Norrmalmsregleringen, en omfattande revision (läs rivningshysteri) av stadsplanen för Nedre Norrmalm vilken principiellt beslutades av stadsfullmäktige 1945 och realiserades under 1950-, 60- och 70-talen. Genomförandet resulterade i att de gamla Klarakvarteren fick ge plats åt det moderna Stockholms city, samtidigt som tunnelbanans utbyggnad underlättades. Intressant är att halva Sveriges arkitektelit var involverade i planerandet.

När man rev de gamla Klarakvarteren motiverades detta bla med att det skulle bli alltför kostsamt att renovera och rusta upp de gamla fallfärdiga husen. Man kunde nog också lugnt luta sig tillbaka och insupa allt beröm som strömmade in (kritiken lyssnade man inte på). Omvandlingen av Nedre Norrmalm  beundrades nämligen både i Sverige och utomlands, och räknades som en av de större och mest genomgripande cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden, även inberäknat de städer som skadades svårt under kriget.

Visst kan man väl hålla med om att det nya Norrmalm fyller sin funktion som citykärna med bostäder, arbetsplatser i form av kontor, affärer, hotell, restauranger etc, etc. Hyffsat smidiga kommunikationer, både till fots, med bil eller tunnelbana/buss (cykling sker på egen risk). Men praktiskt och funktionsdugligt är inte alltid vackert.

Ovan, de gamla Klarakvarteren med slitna bostadshus. En, på många sätt och till stora delar, fullständig misär för de boende. Men jag undrar lite stillsamt; Blev det bättre när de fick ge plats till nedanstående?? Så dumt, så fult, så meningslöst.....!