Jag har bestämt mig för att läsa några av de klassiska verken på dess originalspråk (under förutsättning att de är skrivna på engelska förstås).

 Först ut blev "Alice in Wonderland" av Lewis Caroll. Oj, vilken upplevelse.

Så mycket av ordspelet, logiken, magiken och fantasin som gått förlorad i den svenska översättningen.

Nästa på tur står följande böcker;

Robinson Crusoe av Daniel Defoe

Gullivers resor av Jonathan Swift

Oliver Twist av Charles Dickens

Ska bli spännande att se om jag får samma AHA-upplevelse av dessa.

Jag älskar Antikvariat. Där kan man verkligen finna böcker som inte går att få tag i någon annanstans, för att inte tala om priset. I Stockholm vimlar det av små och stora Antikvariat. Många av de har bara öppet vissa dagar i veckan, en del av de har tom bara öppet några timmar dessa dagar. De flesta av de erbjuder dock "öppet efter överrenskommelse" (gammaldags charm) eller har en webbutik (moderna samhället).

Det är på sätt och vis synd att begagnade böcker inte värderas högre än de gör. Efterlevande till avlidna anhöriga tar gärna hand om silvret i dödsboet medans böckerna åker i konteinern. De flesta verkar inte tycka det är värt att lämna in böckerna för en värdering eller sälja de till ett antikvariat. Och hur är det med värdet på en begagnad bok egentligen? Värdet på en bok kan skilja mycket beroende på skicket på boken, antal upplagor och vilken upplaga det rör sig om. Om boken är ett sk samlarobjekt eller intressant för köpare av andra orsaker. 

Så här säger Torgny Schunnesson från Antikrundan; "Jag avråder från att betrakta böcker som en ekonomisk investering. Det finns självklart böcker som har och alltid kommer att ha ett högt ekonomiskt värde, i synnerhet om de är i bra kondition. Men de flesta av de mest värdefulla böckerna, oavsett när de är tryckta, är redan högt värderade. Och böcker är i ännu högre grad än aktier till slut bara papper. De flesta har säkert utvecklingen för högt värderade aktier i gott minne. Alltså, investera dina känslor i böcker i stället".

Så det har jag gjort idag. Köpt en ny bok för att jag ville ha den. Att priset var ynka 65 kronor gör att det kittlar extra skönt i kistan, det medger jag förvisso, men framförallt ser jag fram emot att få läsa boken.

Personligt - utgiven 1990, en biografi om Barbro Alving (1909-1987).  En på intet sätt gammal bok men den är baserad på dagböcker och brev från 1936 - 1939. En bok jag länge velat läsa. 

Skrivet om Barbro Alving:

"Barbro Alving, eller Bang som var hennes signatur, född 12 januari 1909 i Uppsala, död 22 januari 1987, var journalist på bland annat Stockholms Dagblad och Dagens Nyheter. I många år skrev hon också kolumner i Vecko-Journalen under signaturen Käringen mot strömmen. Dessa kåserier gavs ut i bokform under ett antal år på 1940-, 50-, 60- och 70-talen.

Bang började sin journalistiska bana på Stockholms Dagblad 1928.  Hon var redaktionssekreterare på Idun 1928–1931 och därefter journalist på Dagens Nyheter 1934–1959. Bang rapporterade från OS i Berlin 1936. Bang gjorde reportage från fronten i spanska inbördeskriget och i finska vinterkriget 1939. Hon rapporterade från Norge våren 1940 och Ungern vid revolten 1956. Hon gjorde också reportageresor i USA, Vietnam, Afrika och på olika platser i Fjärran östern, och utvecklade därvid med åren ett betydligt mer kritiskt synsätt.

Hon blev tidigt pacifist och deltog på 1950-talet aktivt i kampen mot att Sverige skulle skaffa sig kärnvapen och konverterade till katolicismen. Hon offrade sin anställning för sin övertygelse. Bang var känd för sitt civilkurage och sin sällsynt träffsäkra penna.

Hon vägrade att delta i civilförsvaret och tillbringade en månad i fängelse för detta, vilket hon skrev om i boken Dagbok från Långholmen (1956)."

Det ter sig som om Stora Stockholm snarare blev Lilla Stockholm i år. En slutsats som är svår att dra när man, som jag, följer arrangemanget och dess resultat via SSK's hemsida. En närmare rescension finns att läsa i Lisbeths blogg.

Ingen placering för Vargisarna i BIG och därmed ingen finalplats men Varghundsbloggen ber dock att få gratulera kennel Scintillas som tog hem storslam i Rasbedömningen med både BIR och BIM.

BIR - CACIB INTUCH NORDUCH NORDV-07 Scintillas Fancy Flame

BIM - Cert, CACIB SV-08 Scintillas Christmas Boy

Eller; "Ingen rädder för vargen här". Ja, inte den här söta lilla trollungen inte.

Ni vet kanske hur det känns att inneha en kunskap som aldrig kommer till användning, du får aldrig chansen att glänsa lite. Jag innehar en sådan kunskap. Jag kan uttala och stava till det som anses vara det engelska spåkets längsta ord. Mark tror dock att något annat ord tagit över nu. Som om de inte hade tillräckligt med ord redan!!

Nåväl ordet är Antidisestablishmentarianism. Ordet beskriver kort och gott den process och det slutliga resultatet då man separarerade den engelska kyrkan från staten.

Jag har faktiskt lagt ner lite tid på att lära mig att dels uttala det korrekt, dels stava till det (17 konsonanter och 11 vokaler). Men aldrig att det kommer upp i något samtal de gånger jag pratar med engelskspråkiga vänner och familj. Inte en chans att få glänsa lite. Men i en blogg kan man ju skriva i stort sett vad som helst så länge man inte sysslar med uppvigling, ärekränkning, hets mot folkgrupp eller andra kriminella gärningar.

Så äntligen;

What is your standpoint regarding the antidisestablishmentarianism?

Jag kan stundtals avundas min sambos skolgång i England. I Warwick där Mark växte upp ligger Englands och också världens äldsta "Grammer school", Warwick school. Warwick school är vad vi skulle kalla en privatskola med internatelever. Skolan tar dock även emot dagelever vilket min sambo var då han ju bodde i staden. Man börjar på skolan vid 8-10 årsåldern och lämnar den vid 18-årsåldern.

Skolan grundades för mer än 1000 år sedan av King Edward the Confessor. Dagens skolbyggnad är dock från 1870-talet. Se foton nedan. Skolan tar endast emot pojkar (en motsvarighet för flickor finns dock i grannskapet) och årsavgiften motsvarar ca en normal årsinkomst *hua*. Min sambos mamma hade dock inte de ekonomiska resurserna, ensamstående med 4 barn, men min sambo ansågs vara ett mycket begåvat barn och tilldelades årligen ett stipendium som betalade hans skolgång. *stolt*

Marks 8 år äldre bror Ian hade även han fått samma stipendium och gick sitt sista år på skolan när min sambo, 10 år gammal började där. Året var 1972.

Min sambo blev dock skickad till rektorn redan första dagen på skolan. Och det pga sin bror Ian som tydligen var "a bit of a handfull" och en lite småstökig elev. Dock extremt intelligent. Det var första dagen och upprop för alla nya elever. När läraren ropade upp Mark, hejdade han sig, drog ner glasögon på näsan och synade Mark. Han upprepade Marks efternamn och sa; "Are you the brother of Ian?". Ja, det var ju Mark tvungen att medge.

Jaha, tyckte läraren, "You might as well go and see the Headmaster immediately". Stackars Mark, 10 år gammal, lommade nervöst iväg till rektorsexpeditionen där rektorn lugnt men bestämt förklarade för Mark att någon upprepning av hans bror Ians beteende ville de inte veta av. Så ska en slipsten dras tycker jag!

Men varför avundas jag då Mark för att han var elev på den här skolan? Är det inte lite snobbigt med en Engelsk privatskola, få förundrade? Ja, kanske. Nej, det jag avundas är den kvalité på utbilning som ges och lärarnas passion för sitt yrke. De lärare som anställs på den här typen av skolor går inte i pension vid 65, de flesta forsätter att arbeta långt upp i 70-årsåldern. Som jag nämnde så är lärandet en passion och en livsstil för dem. Rektorn på Marks skola var född 1898 och var därmed en bit över 70 år när Mark började där. För en 10 år sedan satt Mark och tittade på skolans hemsida och läste förteckningen över lärare och utropade saker såsom "Oh my god, is he still there? He was old already then". Jag önskar jag hade haft lärare som inte tyckte att jobbet var pest och med all tydlighet visade det.

Lite foton; Skolbyggnaden (gräset fick ej beträdas!!) samt Headmaster A.H.B Bishop i sin arbetskostym. Därefter två av lärarna; F.J Dight, Matematik samt R.W Long, Engelsk litteratur.

Jag borde skaffa mig en tröja tryckt med rubricerad mening. Jag är fullständigt galen i husmanskost och det ska vara hemlagat. Både mamma och pappa är duktiga på matlagning och mormor och farmor delade mer än gärna med sig av sina matlagningskunskaper. Allt skulle vara hemlagat och det gjorde inget om det tog tid. Nu var ju min mormor och farmor hemmafruar som det hette på deras tid men jag har upptäckt att med planering så är det inte så tidskrävande. Jag försöker leva efter min farmors devis; Hon brukade fnysa föraktfullt åt konservburkar och säga "konservburkarna sparar jag till krigstider".

Finns det något godare än tex

• Fläskkorv med hemmagjord rotmos
• Dillkött
• Järpar med gräddsås
• Kokt oxbringa med pepparotssås
• Köttfärslimpa
• Kokt höna med currysås (går lika bra med kyckling)
• Stekt fläsk med löksås
• Torsk med äggsås
• Kalops med potatis och rödbetor
• Saffranspannkaka (recept från min gotländska mormor)
• Gravad lax med dillstuvad potatis
  
• Hemmagjord ärtsoppa

Det var just hemmagjord ärtsoppa med rimmat fläsk som serverades idag. Hett tips till alla som brukar vara fattiga i januari. Ett paket ärtor kostar ingenting och är man riktigt fattig går det att skippa fläsket.

Något mer som hör till livets goda är böcker och all typ av litteratur.

Igår kväll hamnade sambon och jag i en diskussion om den store, dvs William Shakespeare. Sambon hyser en viss fascination för Shakespeare och i bokhyllan står ett antal böcker om densamme. Förvisso är sambon född och uppvuxen i Warwick, England, en systerstad till Shakespears födelsestad Stratford-upon-Avon, ett område som i allmän mun kallas "The Shakespeare land", men det är inte däri hans intresse för honom ligger. Nej, fascinationen ligger i det faktum hur lite man faktiskt vet om "den store" och hans liv och det var där vår diskussion började.

Efter en stund reste sig sambon och sa; "Jag har en bok om hans liv som jag tycker du ska läsa". Hjälp, tänkte jag. Nu läser jag gärna böcker på engelska men jag såg framför mig en faktaspäckad tegelsten skriven på en extrem litterär engelska. Döm om min förvåning när sambon kom tillbaka och överlämnade en liten tunn bok på inte mer än 196 sidor plus ett antal sidor med referenser och källhänvisningar. Boken heter kort och gott "Shakespeare", författare Bill Bryson.

"Vad är det här?" Jag tittade på sambon med stor förvåning. "Well, svarade sambon, that is just about what we really know about Shakespeare".

Det här kan bli intressant tänkte jag och drog mig tillbaka till sovrummet. Tre timmar senare la jag ifrån mig boken, så lång tid tog det att läsa ut den. Den var skriven på en väldigt lätt engelska och uppbyggd på ett lärorikt och pedagogiskt vis. Boken redovisar de fakta som finns runt Shakespeare och den ger information om varför vi vet så lite om honom. Faktum är att räknat på våra 10 fingrar, så är det ungefär det antal fakta man med hjälp av skriftliga källor, kan sammanfatta Shakespears liv med och inte ens med hjälp av de kan vi vara helt säkra.

Jag ska lyfta ett exempel ur boken;

Hans efternamn. Ingen vet med all säkerhet hur hans efternamn uttalades eller hur det stavades. När Shakespeare föddes 1564 var inte det engelska språket statiskt, det fans inga regler för hur ett ord eller ett namn skulle stavas utan man stavade som det lät. Ett ord som uttalades på ett sätt i Stratford, uttalades på ett annat sätt i London vilket genererade ännu fler stavningssätt av ett och samma ord. Människor då stavade inte ens sitt egen namn lika från gång till gång. Man har funnit totalt 11 dokument vilka alla är undertecknade av Shakespeare, ingen stavning är den andra lik, tex Shakespe´, Shaksper´, Shakspere´, Shakspeare. Noterbart är att inte en enda gång stavas namnet såsom det görs idag. Och för att krångla till det lite extra visar språklig forskning att Shakespeare troligen uttalades sitt namn med ett kort "a" som i "Shack". Pröva att säga "Shacksper". Inte alls lika romantiskt som Shakespeare.

Boken är kapitelvis uppdelat efter olika tidsperioder i Shakespeares liv där ett kapitel redovisar för "the lost years", dvs de åtta år då man inte alls vet var han befann sig. Vad som gjorde boken så läsvärd är att den fokuserar på varför det saknas skriftliga källor om Shakespeare istället för att fokusera på de få källor som finns. Detta ger en mycket god inblick i 1500-talets England och en rejäl historialektion på köpet. So, read the book!

PS! Ni vet målningen som föreställer Shakespeare. Ingen kan med säkerhet säga att det verkligen är "den store" som är avpoträtterad.....!

Nedan; Huset där William Shakespeare föddes? Vem vet?